Göteborgsposten – 7 augusti 1873, sida 1

Då lorden fortfor att vara tystlåten och Grimrod gerna ville tala enskildt med Hilda, gjorde förvaltaren en ursäkt och gick upp till salongen. Onkel och nevö voro ensamma. Moer betraktade lorden förstulet under några ögonblick och yttrade derefter: — Onkel Lancelot, det var ej likt er att vara så hård mot en qvinna, en flicka, skulle jag säga, som ni var mot Hilda i afton. Hennes böo om ursäkt var mycket ödmjuk och hennes uppriktighet var synbar. — Tror ni det? sade lord Waldemar. Jag läser i folks hjertan bättre än ni gör, Darrel. Hon är sjelfvisk, beräknande, tillochmed elak. Jag fäster mig ej särdeles vid ett hetlefradt lynne, om det blott är förenadt med heder och bryter ut emot sådant som är orätt. Min son hade en öppen och ädel natur. Han visade mig aldrig olydnad mer än en gång i sitt lif och jag kan ej förstå huru han kunde bli frestad att göra det då. Det var den der Arlynska qvinnans ränker, som ledde honom ifrån heder, sanning och pligt. Huru är det möjligt, att min son ej qvarlemnat ett enda drag af sin karakter hos sitt barn? Är denna flicka fullkomligt Ar!lyn? Darrel, jag säger or, att då jag första gången såg henne, fattade jag motvilja för henne. Hade ej de der märkena på hennes arm varit, dessa märken som tycktes höja hennes identitet öfver allt tvifvelsmål, skulle jag ha tviflat på, att hon var min sons barn. Men åsynen af dem skingrade alla misstankar. Jag skulle aldrig ha betviflat flickans identitet — aldrig — om ej i dog —