Göteborgsposten – 5 augusti 1873, sida 2

Från Utlandet. Ett faktum, som ej kunnat undgå uppmärksamheten och i sjelfva verket måst väcka någon förvåning, är den hållning, som den tyska pressen intagit gentemot Frankrike under senare tiden eller allt sedan Thiers fall och Mac Mahons utnämnande till president. Största delen af de oberoende organerna inom denna press har neml. stält sig på republikanernas sida mot monarkisterna och är hugad för att i allt, hvad den nuvarande regeringen företager sig, se ett illasinnadt spel med Frankrikes sanna intressen. Köln. Zeit:s korrespondenter från Paris angripa nästan dagligen den franska regeringens åtgärder och underhålla jemt och ständigt sina läsare med citater ur Gambettas blad Råp. francaise. Under det att t. ex. alla konservativa blad prisade hertig de Broglies tal vid nationalförsamlingens sammanträde d. 21 juli (mot Jules Favre), tann Köln. Zeit., att det var högst medelmåttigt och citerade Gambettas ord: Ministrarne af d. 24 maj äro dömde; ingen förnuftig menniska skall för framtiden kunna tala om deras förtjenster. Denna nedsättande och fientliga ton återfinnes i yttrandena om Mac Mahons af oss förut återgifna budskap. Det vill nästan synas, som om Thiers visserligen patriotiska, men vacklande oklara politik var för den tyska pressen kärare, än den koncentrerande och konservativa riktning, som det nuvarande kabinettet följer. Sjelfva festerna i Paris i anledning af schahena närvaro och den stora revyen i Versailles väckte de tyska korrespondenternas missnöje. Den aktade tidskriften Revne des deux Mondes har redan för längre tid sedan stält den frågan till de tyska tidningarne, hvarför de bekämpa sakernas nuvarande ordning i Frankrike och tidskriften Unsere Zeit svarar härpå med anmärkningsvärd öppenhet: Den klick i Versailles, som kullkastat Thiers, är oss mera emot än den republikanska venstern i sjelfva dess ytterligheter (Gambetta). Tanken på ett hämndkrig kan hos Thiers och Gambetta möjligen vara lika liflig som hos Mac Mahon; men då man i spetsen för staten sätter, i stället för en statsman med medlande tendenser, en soldat, så kan den tanken icke tillbakavisas, att den siste skall vara mera hugad att vid en inträdande förveckling kasta sin värja i vågskålen. Och då denna soldat är en namnkunnig general, som tryckes af minnet af lidna nederlag, hvilka kunna jemföras med slaget vid Cannee, så måste man ha ringa tankar om hans militära hederskänsla, om icke denna soldat, då han uppnått maktens tinnar i en stor stat, skulle anse de; för sitt lifs uppgift att söka upprättelse för nämnda nederlag. Dot är kanske dylika tankar, som förmå Nat. Zeit. att jemföra Mac Mahons yttrande om, att Frankrike är fast beslutet att upprätthålla freden, med kejsar Napoleon III:s bekanta tras: Kejsardömet är sreden.