Göteborgsposten – 2 augusti 1873, sida 1

artadt tilltaget, men ändå tilltalande genom vackra och lätta former. Här stiga vi af spårvagnen för att slå oss ner en stund framför å Porta, hvarest vi upptäcka bekanta konstnärsanleten: Alfred Wahlbergs, Gustaf Rydbergs, Theodor Billings och Carl Böghs, den -dygtige konstnärens och hiertlige vännens trygga sysionomi. Maa talar om koleran, Lodseriet och socialistfrågan, samtalsämnena för dagen. Då vi emellertid hysa ungefär lika stort intresse för alla tre dessa saker, ta vi istället Carl Bögh under armen och bege oss af till Moltkes tafvelsamling i Thotts palais vid Norgesgade, litet men utmärkt och innefattande orisinaler af Rubens, Rembrandt, Teniera d. ä, och y. Metsu, v. Meiris, Ruisdaöl, van der Wer ff, Hobbema m. fl. Perlan i denna ovärderliga samling är ett munkhufvud at Rubens, ett mästerstycke till den grad ypperligt och lefvande, att den, som en gång sett det, svårligen någonsin förgäter det. Efter återkomsten från målningsgalleriet dinera vi hos Xett, Schwalbes Nachfolger, ofvanför å Porta, en restauration med göteborgspris, kanske till och med ännu något högre, men i fråga om matlagning och servering ojemförligt mycket bättre, fullkomligt på pariser-maner. Efter dinern slår snart Tivoli-timmen. Om Tivoli, Dyrehavsbakken m. m. få vi emellertid språka, härnäst vi råkas. Nu förslår hvarken tid eller papper. Au revoir! Nej, till slut dock, som vanligt, en historiett. Erik Bögh berättade den förliden afton i Tivoli uppe i litteratörsbörnet vid restaurationslokalen till höger om konsertpaviljongen, der vi sutto och glammade ett litet kotteri: den glade, städse ungdomsfrike Robort Watt och hans redaktionssekreterare Edgar Collin, Bernhard Olsen, Balduin Dahl, som på hösten med sitt ypperliga kapell torde komma att konsertera i Göteborg, författaren till Den tappre Landssoldat, det humoristiska etatsrådet och telegrafdirektören Faber m. fl. Så här ljöd historietten: Oscar Commettant, den bekante franske författaren, låg en sommar i Köpenhamn och skref naturligtvis en bok derom vid hemkomsten. Deri förekommer bl. a. följande lustighet. Köpenhamnarne ha en nationalrätt Rödgröd med Flöde-, som de fortfarande af pie tet för gamla minnen förtära, men som är till den grad dtestable, att de efter måltidens förtärande gå omkring och önska hvarandra att densamma måtte bekomma dem väl!!! V. 8.