Göteborgsposten – 1 augusti 1873, sida 2

Från Utlandet. En korrespondent till Times, som nyligen besökt Thiers, lemnar för detta sitt besök följande intressanta redogörelse: Fastän Thiers, då han stod i spetsen för Frankrike, fortfarande var ytterst rättfram till sitt väsen, var det likväl skillnad mellan den man, som man såg i Elysge, och den man, som man nu träffar i n:o 48 vid Boulevard Malesherbes. Då man i Elysee gått förbi skiltvakten, stötte man alltid på en mängd embetsmän och betjente, hvilkas åliggande det var att göra förfrågningar hos hvar och en som inträdde, svartklädda herrar som tillhörde presidentens särskilda polis, ochjätskilliga andra hvilka hade i uppdrag att inhemta åtskilliga upplysningar, innan audiens gafs. Ett par ordonnansosficerare promenerade äfven omkring på gården med skramlande sablar. Vid den dörr, som förde ia i huset, voro vidare tvenne skiltvakter, och derinnanför, bakom glasdörrarne, stodo tvenne dörrvaktare, hvilka mottogo den besökande, under det att en fjerde inskref hans namn i en särskild bok. Thiers arbetskabinett var tarfligt inredt; ett skritbord, ett stort bord och ett par stolar, det var allt hvad som fanns. Han hade som president bevarat alla sina gamla vanor, isynnerhet i en punkt der han ännu är den samme. Han följde sjelf dem, som besökt honom, till dörren i förmaket, hvarest det vanligen sanns åtskilliga, hvilka väntade på att få komma in och ännu icke anmälts af dörrvaktaron. Då Thiers, sedan en audiens var förbi, sjelf visade sig i dörren, var det naturligsvis omöjligt att säga, att han icke var hemma eller att hans tid var upptagen af andra göromål; men det brydde han sig aldrig om. Han lät ofta sin blick halka öfver den grupp, som befann sig i väntrummet, och i det han helsade på de närvarande, utpekade han den person, som han ville låta komma in, hvarefter han gick bort till dem, som han ej bade lust att mottaga, och sade med en uttrycksfull rörelss på hufvudet: Jag har ej tid. Jag har ofta varit tillstädes vid en sådan scen, och det hände aldrig utom vid ett enda tilltälle, att någon af dem, till hvilka dessa ord stäldes, icke ansåg saken dermed afgjord för den dagen. Vid det tillfälle, jag åsyftar, gick en utländing, som gjort tjenst vid bjelptrupperna, en högrest man med ett beslutsamt ansigte, fram till Thiers och sade med en bugning till honom i en något uppbragt ton: Jag har nu i tre månader sökt att erhålla ett samtal med er. Presidenten lät honom ej tala vidare, utan afbröt honom genast med orden: Om ni önskat tala med mig om landets angelägenhoter i stället för edra egna, skulle jag tör länge sedan tagit emot er. Den högreste mannen blet stum af förvirring och gick sin väg, utan att säga ett enda ord, medan Thiers återvände till sitt kabinett. Huru rättfram och borgerlig Thiers än vari Elysåe och isynnerhet i Versailles, hade man likväl alltid en känsla af, att hela makten låg i hans händer och att ett ord af honom var tillräckligt, för att undanrödja binder som annars voro oöfverstigliga. Sedan Thiers återvändt till det enskilda lifvet, se vi i den entresol, som han bebor vid Boulevard Malesherbes, samma borgorlighet, men dertill knyter sig medvetandet om, att hans myndighet är försvunnen. Man ————