Göteborgsposten – 1 augusti 1873, sida 2

Miss Bing hade varit mer uppskrämd än hon blifvit skadad. Då hon hunnit till trappledstangen, hade en besynnerlig gestalt fullkomligt hvitklädd — i ott af de stulna lakanen — rost sig upp och trädt emot henne med ett hotfullt mummel. I skrämseln hade miss Bing förlorat fotfästet och fallit ner för trapporna, men på samma gäng stött till gestalten, så att den for före henno och fick mottaga hela styrkan af slaget i fallet. Miss Bing föll tungt öfver qvinnan, men denna kom tillfölje af miss Bings skrämsel ändock undan och gick tillbaka uppför trapporna, af Honors Top dragen till fångons dörr. Den unga flickan hade genast förstått, att qvinnan var vansinnig. Den oroliga glansen i de stora blå ögonen bevisade, att hjernan bakom dem var i oordning. — Jag är Honor Glint, svarade fången lugnt och i mild ton. Hvem är ni? Qvinnan lät höra ett vildt, skärande skratt, kastade en blick i spegeln på väggen och yttrade: — Jag! Jag är den sköna tragodidrottningen. Ha, ha! Jag är La belle Carmino! La belle Carmine för evigt! Vire la bagatollo! De sista orden uttalades hest och stönande. Hon sjönk ner i en stol och tryckte konvulsiviskt handen mot bröstet. (Forts.)