Göteborgsposten – 31 juli 1873, sida 1

Betjenten bugade sig och drog sig tillbaka. Han hade knappt försvunnit, förrän mrs Watehley ropade på en stationskarl och bad honom öppna dörren. — Jag tror att jag glömt min plånbok, förklarade hon. Huru förargligt! Vi få medfölja ett senare tåg. Kom, Hilda. De båda damerna stego ur och kommo ut på platformen, hållande upp släpen på sina klädvingar efter sig. — Detta var ett listigt sätt att föra dem bakom ljuset, sade mrs Watchley då de passerade väntrummet och uppnådde gatan. Vagnen är borta. Ingen kan underrätta lord Waldemar om hvart vi taga vägen, Hilda, och följaktligen kan han ej infinna sig i kyrkan och förhindra giftermålet. Hon ropade på en förbifarande droskkusk, tillsade denne att köra dem till S:t Judekyrkan, hjelpte Hilda upp i vagnen och följde sjelf efter. De hunno fram till kyrkan i god tid, befallde kusken vänta oeh trädde in i den stora, skumma kyrkan. Grimrod och Darrel Moer väntade nära dörren. Den förre bjöd sin arm åt Hilda, som vid hans sida trädde fram mot altaret, under det hennes långa klädningsläp sopade golfvet efter henne. Moer gaf sin arm åt mrs Watchley, och äfven de närmade sig altaret. Kyrkoherden och adjunkten väntade. Den förre läste igenom tillståndsbrefvet, som Moer nyss förut lemnat honom. Han såg upp och tycktes något öfverraskad öfver att sällskapet var så litet, men återtog snart sin läsning.