Göteborgsposten – 29 juli 1873, sida 2

Från Utlandet. Den 22 juli 1870 öppnade tyskarne kriget med Frankrike genom att spränga Kahlerbron i luften, och några timmar derefter hade de båda armåernas förposter kommit i kollision. I dag åtta dagar tillbaka, tisdagen den 22 juli 1873, utrymde de tyska trupperna Mezi6res och Charleville och afslutade dermed kriget och dess följder. Preciet tre år hafva således varit tillräckliga för att påbörjandet och slutandet af en af vår tids väldigaste transaktioner. Tre år på dagen efter invasionen har det franska området befriats från inkräktarne, och Frankrike tillhör ännu en gång Frankrike, med undantag af de afträdda provinserna. Ännu för tre år sedan ansåg Frankrike sig vara ypperst på Europas kontinent. Det hade fördrifvit österrikarne ur Italien och förverkligat, ehuru icke för egen vinning, en gammal dröm om fransk ärelystnad. Det förbjöd valet af en tysk furste för Spaniens tron, och då dess veto endast formelt efterkoms, förklarade det krig emot Tyskland. Några månader derefter voro dess armöer slagna, dess hufvudstad belägrad, dess område styckadt, och dess herrskare en fånge. Men det fanns något bredvid och äfven bakom detta. Tyskarne förblefvo äfven efter freden lägrade på fransk jord, hvilken ännu var i fiendens ego. En parisare behöfde blott göra en kort färd för att se främmande trupper hålla franska städer besatta och utfärda ordningsreglor för franska medborgare. Han påmintes hvarje dagjom, att följderna af nederlaget fortforo, fastän kriget för längesedan afslutats. Occupationen representerade i sjelfva verket något mer, än en blott säkerhet för inbetalningen afkrigsskade-ersättningen. Den var en borgen för den allmänna ordningen, och antydningar gjordes äfven då och då ora, att de segrande tyskarne icke skulle förbålla sig likgiltiga i afseende på vissa anticiperade eller föreslagna åtgärder. Det var blott med deras samtycke som betalningen af krigsskadeersättningen kunde påskyndas och landet göras fritt. Hr Thiers måste i hvarje ögonblick vädja till kejsar Wilhelms representant, och endast genom tyska regeringens medgörlighet kunde man ernå hvad som nu vunnits. Så måste en af verldens stoltaste nationer ständigt känna sig beroende af en främlings vilja. ! Tyskarne ha visserligen efter fredsslutet betett sig som hofsamma och icke ovänliga segrare; men de voro likväl segrare, och inga andra än de som känt eröfringens boja kunna veta dess smärtor. Occupationen af Paris nedbragtes af undseende för den franska ömtåligheten till en affär på blott några timmar, men occupationen af provinserna har, fastän efter hand minskad, likväl varat tills nu. Franeka regeringen har klokt beslutat, att landets befrielse icke skall göras till föremål för några offentliga glädjeyttringar (det är barnsligt på samma gång som elakt då man velat tillskrifva detta förbud regeringsmedlemmarnes afund mot Thiers), men den lättnad och belåtenhet, man måste känna genom en sådan händelse, kan ej vara annat än outsägligt stor. De sista synliga spåren af nederlaget äro nu utplånade. Kriget är i sjelfva verket förbi, och fransmännen ha rätt att med stolthet betrakta det sätt, hvarpå krigskostnaderna gäldats. De ha köpt sig fria från fienden med en hastighet som förvånat Europa, och detta oaktadt inre törvecklingar, provisoriska institutioner och ovaraktiga regeringar. Men fastän den militära oredan afhulpits, är likväl den politiska förvirringen lika stor som någonsin. Louis Napoläons militära rådgifvares verk är slut, men Gambettas verk fortlefver.