Göteborgsposten – 29 juli 1873, sida 1

OO PE UDUT vuueetc. fe CR To Lotsningen i Öresund. I Skall pressen kunna uträtta något godt, måste hos dem, som föra hennes talan, finnas en liflig och vaken känsla af ansvar. Så länge tidningarne nöjde sig med den blygsamma rollen af mer eller mindre flinka nyhetsbärerskor, kunde deras ord vid bedömandet af allmänna frågor icke tillmätas stor betydelse. Men i våra dagar, då de uppträda med större anspråk och i sjelfva verket ej sällan skapa eller ombilda mäktiga och bestämmande folkmeningar, aktas publicistens kall högre, och allra minst han sjelf får tänka lågt om detsamma. Ju ringare han tror sitt yrke vara, dess sämre sköter han sin syssla. Sjelföfverskattningens våda är här mindre än lättsinnets, men värst är, då båda felen förenas. Sällar sig dertill föraktet för de läsande, har man karrikaturen af en god press, det lösliga kannstöperiet, som tager sanningen lätt och värderar sin framgång efter prenumerantantalet och lösnummersförsäljningen. Det är onekligen beqvämt att ockra på lidelserna och att på grund af ensidigt valda fakta fälla raska omdömen, som förmodas smaka väl i vissa kretsar. Kommer så ett tillfälle, då det egna folket kan sättas emot ett annat, då spaltfylnadens intresse tyckes sammanfalla med nationens, kläder det den sjelfbjudne advokaten så innerligt godt att svepa den dygdiga och fosterländska harmens mantel kring sitt vetandes magra lekamen, som endast nödtorfteligen skyles af trådslitna och hopplockade konversationslexikonsnotiser. Patriotism is the last refuge of a scoundrel, säger en engelsk författare. Patriotismen är lika ofta, skulle vi vilja tillägga, den sista räddningsplankan för narren, som halft om halft börjar komma under fund med sin egen tomhet. Dessa våra anmärkningar äro icke framstälda för att mästra andra, utan för att göra vår egen ståndpunkt klar för allmänheten. Den som vill söka balsam för sin upprörda fosterlandskänsla, bedja vi att icke genomläsa våra artiklar i lotsfrågan. Kanske torde han få sitt lystmäte på annat håll. Men vi skola göra vårt bästa, att med ledning af de uppIysningar, vi kunnat förskaffa 088, meddela en, så vidt möjligt är, klar öfversigt af sakens ställning. I och med detsamma framlägga vi ytterligare skäl för den uppfattning, som vi förut hafva uttalat. Detta är så mycket mera vår skyldighet, som slumpen har velat, att vi hittills hafva stått temligen ensamme om vår mening ibland den svenska pressen. En insändare i G. H. o. S. T. har också behagat kalla oss danska lotsarnes sols agent i Sverige-. Härpä är naturligtvis ingenting att svara. Våra läsare lära nog få tydligt för sig, huruvida vi i bokstaflig eller figurlig mening gå någon annans ärende än det ärliga sanningssökandets. På direkt polemik inlåta vi 088 ogerna. Oss synes, att saken bör få tala för sig sjelf. Vi höra ingalunda till dem, som yrka, att pressen städse skall liksom smyga sig sram i silkesskor och sammetshandskar. Men de skarpa orden äro endast då på sin plats, när de stödja sig på en omsorgsfull bevisning eller åtminstone ett synbart bemödande i don vägen. De norska tidningarna kunna med sitt mängen gång häftiga språk icke frånkännas en viss grundlighet, som ej ens skyr den ofta dermed förknippade tråkigheten. Lotsfrågan är obestridligen ej ett särdeles tacksamt ämne för dem, som vilja bereda folk en underhållande läsning, så vida ej framställningen kryddas med åtskilliga utgjutelser af en tvifvelaktig patriotisk hänförelse. De danska tidningarna hafva föga vidrört saken, måhända at grannlagenhet, måhända äfven i följd af deras något för mycket öfvervägande litterära och bellettristiska hållning. I Sverige är förnållandet motsatt. Talet har varit mångt och margfaldigt. Men med undantag af Svensk Börstidning, som påsann den sedermera flitigt begagnade tolkningen af Öresundstraktaten, och en nyligen påbörjad artikelserie af ren nögt aktad och framstående statsmani N. D. A. hafva vi knappast inom hela den rika literaturen hittat ett nytt argument eller blott n ny vändning af de gamla. N. D. A. uppjuder i ett föregående nummer all sin hitoriska visdom för att inprägla den gamla AR BÅ — — — — — — —