Göteborgsposten – 28 juli 1873, sida 2

— Jag är öfverraskad, min fru, sade han, öfver eder uppfostringsmetod. Är denna flicka samma milda varelse, ni brukade skrifva till mig om i så berömmande ordalag? Är denna flicka förfinad och bildad, såsom ni påstod i edra bref? Hvad hon än kan ha varit af naturen, är hon nu bortskämd af er. Mrs Watchley brast i hysteriska snyftningar, under det Hildas ansigte uttryckte den förvåning hon kände öfver de ordalag hvari Grimrod talade om heone. — Jag har kelat bort henne och alltid låtit henno få sin vilja fram, sade mrs Watchley med af snyftningar afbruten röst, men det var derföre att hon aldrig kunde tåla motsägelser i någonting. Allt ifrån späda barndomen har hon haft sin egen vilja. Hon är af vaturen nyckfull, envis och sjelfrisk och hvad som är medfödt kan ej lätt utrotas ens genom den omsorgsfullaste uppfostran. Och — och jag har älskat henne med alla hennes fel. — Just en vacker varelse ni gjort henne till! sade Grimrod, i det hans läpp föraktligt kröktes. Och det är för ett sådant resultat som detta jag sträfvat och planerat under alla dessa långa år! Man skulle kunna säga, mrs watchley, att ni genom eder efterlåtenhet och dåraktiga undfallenhet för denna okynniga flickas nycker gjort edert bästa för att störta oss alla tre i ett gemensamt förderf. Om vi råka i olycka, så kom ihåg, att det är er ansvaret derför hufvudsakligast drabbar. Han vände sig häftigt mot flickan. — Hilda! sade han i befallande ton, hvad menade ni med edert oförskämda och galna uppförande