Göteborgsposten – 28 juli 1873, sida 2

mar, ett företag som slutat dermed, att miss Floyd råkat i en sådan vrede, att sällskapsdamen funnit sig föranlåten att tiga och brustit i gråt. Hon betraktado allt emellanåt flickan med rädda, förstulna blickar. Arftagerskan stod framför kaminen med ansigtet till hälften vändt mot mrs Watchley. — Ått ej Grimrod ännu låtit höra af sig! utbrast miss Floyd i en ton af högsta otålighet. Jag afskedade min kammarjungfru för en timma sedan, och likväl låter han mig vänta Huru vågade han tala till mig på det sättet i salongen? Jag har nästan föresatt mig att ej taga emot honom, om han kommer. — Ni vågar ej neka honom inträde, Hilda, sade mrs Watchley. Ian har goda skäl till allt hvad han gör och säger, det kan ni vara viss på. Ni har följt eder egen vilja hola lifvet igenom, men i Grimrod har ni funnit er öfverman. Flickan blef så röd som om hon fått ett slag för örat. Hon stod i begrepp att gifva ett vredgadt svar, då en låg och försigtig knackning hördes, dörren öppnades, och förvaltaren smög sig in i rummet samt vred nyckeln i lås efter sig. Han var klädd i sin vanliga svarta drägt, men hade tagit tofflor på fötterna. Hans ansigte var lika orörligt som vanligt, kallt, lugnt och ogenomträngligt, men det låg ett uttryck i hans ögon, som tillkännagaf för mrs Watchley, att han ej var vid någon behaglig stämning. Utan förberedelser och utan att fästa någon uppmärksumhet vid miss Floyd vände han sig till den äldre damen.