Göteborgsposten – 22 juli 1873, sida 1

-vTv. Me T. politiska skäl, ty annars är det svårt att förklara hvarföre on så vigtig penningeinstitution, hvars styresmän väljas af storthinget, icke är förlagd der detta sammanträder och i landets hufvudstad. Det torde icke beböfva sägas att dit alla turister, som besöka Throndhjem, först begitva sig och der de längst vistas är Domkyrkan. Då hon stod i ein välmakt, i sin fulla glans och prakt — vid början af 1300-talet antages det — hade hon icke sin like i Norden, hvarken i storlek eller i prakt och arkitektonisk skönhet. I öfverflödigt användande af dyrbara och sköna stenarter, i rik utstyrsel med bilder och i omsorgsfullt och smakfullt arbete i detaljerna kunde hon mäta sig med många af de större katedralerna i det öfriga Europa. Hvad nu återstår, är blott en ringa del, fastän ännu storartad, af den sorna prakten och storheten, men äfven i sin nuvarande skickelse är hon i alla fall en af de intressantaste lemningarne man bar från medeltidens byggnadskonst. I sina hufvudformer närmar hon sig mycket de epogelska katedralerna: koret är ovanligt långt, men till den åttakantade korafslutningen har man sidostycken i de vid de engelska kyrkorna förekommande s. k. tombhouses, skrin-eller grafhusen, så benämnda, emedan helgovens lekamen stodo på högaltaret. Olika partier af kyrkan äro från särskilda tider och flera afvikelser från den ursprungliga byggnadsstilen hafva egt rum: byggnadstiden för hvarje särskild del lärer icke ens de mest sakkunniga kunnat utforska. Materielet är hufvudsakligen en vacker ljusgrå täljsten som förmodas vara tagen i närhsten af Throndhjem; de finare ornamenterna äro utförda i en ändå mjukare stenart, enligt traditionen hemtad från Grönland, hvaremot de många hvita, fiot polerade marmorpelarne anses vara från Neerö socken i Helgeland. Då kyrkan stod i sin herrligaste skrud, stod också Norge på höjdpunkten af sin makt. Hon fick sin religiösa betydenhet och äfven sina ofantliga rikedomar derigenom att S:t Olass ben der förvarades på högaltaret i ett med en mängd ädla stenar smyckadt, förgyldt silfverskrin vägande 6500 lod. När en konung skulle hyllas, bars detta skrin ned till Örethinget och der afgaf konungen sin ed med handen på skrinet. Pilgrimer, äfven från fjerran länder, kommo till Throndhjom för att bedja vid S:t Olafs helgedom. Om Norges skyddshelgon i lifstiden fört ett oroligt lif — och detta kan väl sägas om den, som redan vid 12 års ålder fick fartyg af sin stjuffader och med dem gick ut på sjöröfvartåg och gjorde strandhugg ända ned på Frankrikes kuster, som. enligt sägnen blef döpt i Rouen, och derefter blet en ifrig, men hård kristen, som vorden en märklig konung, för sitt öfvermod drefs i landsflykt, drog igenom hela Norge och Sverige till Ryssland, men som snart återvände derifrån för att falla vid Stiklestad — om han i lifstiden förde ett oroligt lif, så lemnades icke heller hans jordiska qvarlefvor i ro, sedan han af påfven som helgon förklarats (år 1031). I den ena kyrkan uppförd eller invigd till hang ära efter den andra, men slutligen i domkyrkan ställdes hans qvarlefvor i det af sonen Magnus den gode gifna silfverskrinet på högaltaret, och årligen på S:t Olafs dagen bars det i stor procession, då ofvanpå kistan, hvari skrinet förvarades, penitentiarien stående utropade påfvens aflat för dem som offrade till S:t Olafs helgedom. Sedan, efter reformationen, domkyrkans alla dyrbarheter, S:t Olafs skrin inberaknadt, men utan dess innehåll, konfiskerades, gingo de förlorade på vägen till Danmark. S:t Olafs ben fingo dock stanna qvar i domkyrkan i en anspråkslös träkista; men 1563 måste de ännu en gång ut på vandring: svenskarne, som då någon tid innehade Throndhjem, togo kistan med sig, men vare sig att transporten blef besvärlig, eller af annat skäl, den blef jordsatt i Flöans kyrka i Stordalen, der från den året derpå återfördes till Throndbjems domkyrka, insattes der i en murad graf som några år derefter fylldes med jord — och så föll sjelfva stäliet der S:t Olafs ben hvila i glömska.