Göteborgsposten – 17 juli 1873, sida 2

serna under dessa förhållanden se med en viss längtan bort till Don Carlos, hvars välde dock är att vida föredraga, mena de, framför de af samhällsupplösande läror ledde internationalisterna, till hvilkas tendenser man kan sluta af följande artikel i ett af deras främsta organer: De skjortlöse Los Descamisados), organ för de yttersta samhällsklasserna: Vi parias. heloter, samhällets slagg och smuts, vi som hvarken ha känslor eller bildning eller skam, vi förklara det band brutet, som förenade oss med samhället! Krig mot de rike! Krig motsamfundet! vi hoppas en allmän social nivellering. Anarkien är vår formel: Allt skall tillhöra oss, ifrån makten ända till qvinnorna! Ur denna vackra oreda skall den verkliga harmonien födas. Alldenstund jorden och dess produkter tillhöra oss, ingen stöld, intet ocker, ingen girighet mera! Sedan familjen förstörts och den fria kärleken lagstadgats, skola alla unga män se en far i hvarje gubbe, en mor eller syster i hvarje qvinna etc. ... Vi skjortlösa, vi älska trenne röda ting: elden, blodet och vinet. Hvad carlisterna beträffar, är regeringens motstånd emot dem nu så lamt, att det är detsamma som intet. Hennes förnämsta styrka emot dem är de frivillige, hvilka hålla städer och orter besatta. Men dessa utöfva ett sådant förtryckregimente, att de nästan öfverallt gjort sig olidliga, hvarför befolkningen äfven på flera ställen rest sig emot dem eller åtminstone gör gemensam sak med carlisterna emot dem, såsom fallet varit vid öfverste Cabrinetys kringrännande och hans manskaps tillfångatagande af carlisterna. Af denna sista seger ha carlisterna skyndat att energiskt begagna sig. En kår af 500 man har under befäl af Hierro gått öfver Ebrofloden och rycker framåt i Castilien, der han organiserar en allmän resning. I provinsen Burgos råder stark rörelse, och en mängd unga män strömma till carlistfanorna. Carlistskaror ha visat sig i provinsen Leon, och i Galicien stå tre carlistchefer, Ostendi, Flors och Montanto, i spetsen för hvar sin organiserade styrka. De mot carlisterna skickade trupperna antingen uträtta ingenting eller kapitulera, såsom nyligen en bataljon gjort, hvilken lemnat carlisterna sina vapen, deribland äfven kanoner. Fortligen, af allt detta synes oss framgå, hvad vi i början af denna uppsats nämnde, neml. att den spanska republiken ligger i dödsryckningarne för att efterföljas af en absolutistisk monarki med Don Carlos i spetsen, hvars tron skall hvila på prester och militär, Derpå skall det bli lugn i det olyckliga landet — men det skall blifva grafvens lugn. Hvad beträffar Spaniens framtid, skall då mycket bero af, hurudan man och karakter Don Carlos i sjelfva verket är.