Göteborgsposten – 17 juli 1873, sida 2

st MM saulnGÅ1v 2J911vd7 SVA U11IVYIÄUCHSARÄUAIna ul. hän genom sin obegripliga och oförlåtliga våldsamhet, sin inre söndring och sin fördömliga sjelfviskhet att sätta sina egna partiintressep främst, öfver fosterlandets kraf. Man måste vara politiskt blind för att icke kunna se, att friheten i Spanien just i dessa s. k. frihetsvänner haft sina värsta fiender; och, vi upprepa det till svar på såväl en och annan samtidas som insändares anmärkningar, man har ej behöft vara någon anhängare af det system, som Don Carlos anses representera, der:ör att man uttalat sin tro till detta systems seger öfver den förfärande anarki, de vilda lössläppta lidelsers raseri, som alltför länge skakat Spaniens skälfvande samhällskropp under de radikalas välde, med läror gränsande till vansinne. Såsom våra läsare funnit, har regeringsmakten efter Amadeos afsägelse snabbt ryckts mer och mer åt venster. Alla dugliga män med namn och anseende ba hastigt förbrukats, och de ha sjelfve skyndat att följa Amadeos föredöme samt begifvit sig till grannländerna Portugal och Frankrike, tills slutligen programmet med Spaniens utropande som federativ republik antogs af nyvalde cortes och en ny regering tillsattes, med den brandröde Pi y Margall i spetsen, af cortes. I denna regering utbrusto snart misshälligheter. Han kunde ingenting uträtta emot hvarken carlisterna i norr eller kommunisterna i de andra delarne af landet. I denna sin nöd måste Pi y Margall genomföra en statskupp för att söka åstadkomma en enig regering, och han lyckades vinna för sig majoriteten i cortes, hvarigenom ministerpresidenten berättigades att sjelf åter välja sina ministrar. Detta väckte någon motvilja hos venstern, de s. k. intransigentes, eller oförsonlige, men de förhöllo sig likväl ännu lugna. Straxt efter den nya ministerens bildande begärde Pi y Margall, understödd af Castelar, af cortes rättighet att få utöfva diktatorisk myndighet och proklamera hela landet eller delar deraf i belägringstillstånd, emedan regeringen endast härigenom kunde ha någon möjlighet att besegra såväl carlister som kommunister. Majoriteten beviljade den begärda diktaturen, sedan Castelar hållit ett glänsande tal, i hvilket han lifligt anslog på de patriotiska strängarne och kraftigt betonade, att man måste för fäderneslandets, för det gemensamma helas skull uppoffra sina partiintressen. Men venstern, intransigentes, protesterade mot detta beslut oeh utträdde ur cortes, utfärdande ett manifest till folket, hvari de rättfärdigade sitt beslut; och detta manifest utöfvade den verkan, att kommunistuppror, det ena ohyggligare än det andra, utbrusto i olika delar af landet. Vi hafva förut nämnt ett par at dessa resningar, i Malaga och Alcoy, hvilka tydligen utgått från Internationale, som har sina förgreningar i alla Spaniens fabriksoch handelsstäder, hvarest kända franska kommunistledare allt fortfarande i hemlighet uppehålla sig och söka att leda rörelsen. I Alcoy blef, såsom förut sagts, borgmästaren skjuten och hans kropp släpad genom gatorna af internationalisterna under de ohyggligaste skrik och tjut. Derpå roade sig arbetarne med att bränna upp den största bomullsfabriken i staden samt döda åtskilliga andra personer och släpa deras lik genom gatorna. Underrättad derom, skyndade regeringen att ditsända trupper från Madrid, hvilka äfven skola ha anländt till Alcoy och der återstält ordningen. På samma sätt skall ätven i Malaga ordningen vara återstäld, efter hvad det ofåcielt uppgifves. Men i stället ha internationalisterna rest sig i Carthagena, öfver hvilken stad de bemäktigat sig väldet och der tillsatt ett välfärasutskott som skall utöfva myndigheten, efter mönstret af den af pariserkommunen tillämpade Cöde de Internationale. Intransigentes i Madrid ha härunder hållit sina enskilda möten, i en särskild sal i sjelfva cortespalatset, der de öfverlagt om alla de. på den ordinarie cortesförsamlingens dagordning stående frågor och öfver dem i vanlig ordning fattat sina beslut. Den ordinarie representationen, som efter vensterns utträde blifvit så förminskad till antalet, att den oftast ej samlas i tillräckligt antal för fattande af laggiltiga beslut, är derigenom icke längre något kraftigt stöd för regeringen, isynnerhet som en ej ringa del af högerns medlemmar ofta begifver sig in till venstern och deltager i dess enskilda öfverläggningar — ett förhållande som väl hittillg torde stå alldeles enstaka i något lands parlamentariska historia. Dessa intransigentes stå tydligen i nära förbindelse med de internationala, hvilka äfven i Madrid ha många anhängare. Hela den truppstyrka, Pi-y-Margall har i Madrid till sitt förfogande, utgör 7000 man infanteri, genietrupper och artilleri, 1200 gensdarmer, 800 hästar och 24 kanoner. Med denna styrka har han svårt att kunna möta den uppviglade hufvudstaden, om dennas befolkning skulle resa sig, isynnerhet som befolkningen oförnuftigtvis beväpnats af regeringen sjelf. Regeriogen är derför fullkomligt beroende af borgargardets och de frivilliges goda vilja; men denna borgarmilis är ej mycket att räkna på och beherskas till stor de! af intransigentes. Det är väl af dessa förenade anledningar som Pi-y-Margall sett sig nödsakad att åter göra en svängniog, i det han, för att förmå intransigentes att åter deltaga i cortes förhandlingar, uppgifvit majoritetens eller högerns stöd och inom cortes förklarat, att han vill afskeda sitt nuvarande kabinett och i stället bilda ett af medlemmar ur centern och vengtern. På ornnd häraf har omof honnom välta