Göteborgsposten – 17 juli 1873, sida 1

ligt, alla man hafva varit fullkomligt raska med undantag af konservator Sandberg, som genom ett fall från vinden erhöll en knäskada, och derpå genom det stillasittande lif, som läkningen häraf betingade, ådrog sig ett lindrigt anfall af skörbjugg. Han är dock numera återställd. Å Kongl. Maj:ts brigg Glas dan har en af manskapet dött af recidiverad lunginflammation, hvilken sjukdom dock tydligen icke varit beroende eller förorsakats af det härvarande klimatet. Det otillräckliga utrymmet ombord på ett fartyg och kanske i viss mån den inskränkta ranson vi nödgats underkasta oss, har äfven föranledt ett par skörbjuggsfall bland Gladans besättning, hvilka dock numera äro häfda. På ångbåten Onkel Adam har något skörbjuggsfall icke inträffat. Om man icke bor uti en trång kajuta utan i ett rymligt hus och har en jemn sysselsättning, så är det högnordiska klimatet äfven under vintern tydligen ett af de helsosammaste på jorden. Vid Polhem går solen (refraktionen inberäknad) under horisonten den 20 oktober, för att icke åter höja sig deröfver förrän den 21 februari. En bergskedja, som i söder begränsar Mosselbay, gör dock vinternatten för Polhems innevånare ungefär 14 davar längre (13 oktober till den 1 mars). Hvar 14:de dag visar sig månen för att sedan lysa nästan oafbrutet 2:ne veckor å rad. Härunder är den 10 dygn circumpolär, d. v. s. under 10 dygn går den, liksom solen om sommaren, icke under horisonten. Då månen ej lyste, var det under december och början af januari alldeles mörkt äfven middagstiden, men numera är gryningen vid middagstiden så stark, att man utan svårighet i det fria kan läsa groftryckt stil. Den mörka tiden är således snart slut. Den har förgått ytterst hastigt, tack vare trägen sysselsättning med studier, meteorologiska och magnetiska observationer, draggningar m. m. Äfven manskapet bar hela tiden hållits till träget arbete, nödigt, om sådant funnits, i annat fall onödigt eller för ändamålet påhittadt. Detta torde i väsendtlig mån hafva bidragit till den förträffliga anda, som hela tiden varit rådande bland innevånarne i Polhem. Straxt före och efter solens nedgång företogos åtskilliga utflygter och slädfärder af lapparne för att uppsöka renarne, en gång till bottnen af Wijdebay, en annan gång öfver inlandsisen till Sommebay och derifrän till Ostfjorden i Wijdebay; af mig ett stycke söder ut längs med stranden af Wijdebay för att uppsöka några till återfinnande afrenarne utsända, men alltför länge uteblifna lappar; af Palander tvärs öfver den då isbelagda Wijdebay till Greyhook och åter, för att höra åt huru fångstmännen befunno sig. Åtskillig under dessa senare färder vunnen erfarenhet torde vid våra framtida isvandringar komma oss till nytta. Vid Palanders besök voro fångstmännen raska och förklarade, att de ett par veckor derefter ernade komma öfver till Polhem. Sedan dess hafva de ej hörts af, hvaraf vi draga den slutsatsen, att de kommit loss och återvändt till Norge. Då Palander återvände hade luftens temperatur sjunkit till —28?, utan att hvarken han eller manskapet (5 man) kände någon olägenhet deraf. Vid Greyhook träffades bland andra skepparen Mattilas, som sade sig under 42 somrar hafva idkat fångst vid Spetsbergens kuster utan att någonsin hafva råkat ut för ett sådant isår som är 1872. Oaktadt hafvet utanför oss är isfritt, äro vi dock öfvertygade derom, att man ett stycke längre norrut möter ett oafbrutet isfält, tillräckligt fast för vår tilltänkta isfärd, och vi hysa fortfarande oförminskade förhoppningar rörande det resultat densamma bör lemna. Om tiden medger erna vi, innan den egentliga polarfärden börjas, företaga en slädfärd öfver inlandsisen till Battmer och Storfjorden och derifrån öfver Helis Sound till Gilesland. Högaktningsfnllt Å. E. Nordenskiöld.