Göteborgsposten – 15 juli 1873, sida 1

—— — —— fort som möjligt eller ännu litet fortare, andra bry sig icke ens om att komma hit. Det skulle vara intressant att erhålla en förteckning öfver de jurymän, som verkligen göra sin tjenst, sade nyligen en för saken nitälskande person till en högre tjensteman vid generaldirektionens byrå. Den förteckningen finnes meddelad i tidningarne, svarade tjenstemannen, och dermed tycktes hon anse all rättfärdighet uppfylld, men saken är den, att i tidningarne finnes endast den förteckning, som upptager jurymän, utan afseende på om de äro närvarande eller icke, då man väl egentligen borde hafva en förteckning öfver dem som verkligen göra sin tjenst. Man hör talas om, att den eller den jurymannen eller juryginnan — ty äfven sådane finnas — kommer hit först i augusti, men det är svårt att begripa hvad de då skola göra här, om icke såsom vanliga utställningabesökande, ty då äro juryns arbeten slutade. Då är den stora humbugen fulländad och då äro kompromisserna i afseende på belöningarne redan för längesedan afslutade. Då har det ena landets jurymän hunnit säga till det andras: Om ni ger vår skomakare belöning, så ge vi också eder. Huruvida någondera skomakaren förtjenar att belönas, är en sak för sig, som ej hör till juryns område, sådant detta område under utställningens längd hunnit regleras. Saken gäller endast och allenast att söka skaffa de sina så många belöningar som möjligt — ett onekligen fosterländskt syfte — och att för dettas uppnående slösa med hederstecken äfven åt andra nationer. Och likväl blir det alltid någon som ej belönas, och han kommer naturligtvis att höja de förskräckligaste klagorop öfver väld och mannamån. I många fall kan han hafva rätt, Bäst vore väl att alla, som deltaga i en utställning, också erhålla belöning, ty då kunde man ej gerna klaga öfver att hafva blifvit förbigången. Dit tycktes man vilja komma vid utställningen i Moskwa förlidet år. Det finnes dock, allvarsamt taladt, ett annat sätt, nemligen att gifva alldeles inga belönipgar, utan låta saken tala för sig sjelt och låta allmänheten fälla sitt utslag, och det sättet torde väl blifva antaget vid framtida verldsutställningar, hvilka dock behöfva ett mellanrum af minst femton år mellan hvarandra, så vidt det med dem åsyftade ändamål skall kanna uppnås. Men för att återkomma till den närvarande utställningen och för att taga den sådan den är, utan vidare tanke på hurudan den kunde vara, eå låt oss först och främst kasta en blick på hvad vårt eget land gjort för att deltaga i den stora voerldstäflingen. Mycket är kanske redan skrifvet i det ämnet och ett och annat af det skrifna har jag hatt tillfälle att här se, ehurn jag nästan undantagsvis kommit i tillfälle att läsa de svenska tidningarne, men det skadar ju icke att flera draga sina strån till stacken. Jag har, så väl i afseende på den svensknorska afdelningen som på utställningen i allmänhet, tyckt det vara riktigast att icke försöka göra skildringar ötver det ofullbordade och således ej velat lemna någon beskrifning, innan utställningen blifvit åtminstone något så när färdig. Motsatsen afekräcker visserligen icke korrespondenter ex professo, som anse sig tvungna att skritva, antingen det är någonting att skrifva om eller icke, men det kan athålla oss andra och har äfven afhållit mig. Det är orsaken hvartör jag icke på några veckor låtit höra af mig. Om jag således icke kunnat, såsom en af de ordinarie svenske korrespondenterne, utlåta mig öfver t. ex. Spaniens industri på utställningen sex å sju veckor förr än man fick se ett enda spår deraf, så behöfver jag ej heller frukta att allt för AyCcket misstaga mig om hvad verkligen finnes här eller icke. Mycket har man från svensk sida beskärmat sig öfver det sätt, hvarpå vår industri blifvit representerad här, men man tyckes hafva allt för mycket förblandat sjelfva utställningsföremålen och sättet för deras framvisande. Om man säger: Sverige har en dålig utställning, säger man icke saant. Säger man deremot: Sverige har icke begagnat sig af alla de medel, som stodo det till buds för att genast göra en god inverkan på främlingen, så talar man sanning. Våra utställningsartiklar äro till största antalet ganska presentabla och tåla i många afseenden vid att jomföras med andra länders, men de flesta kommo allt för sent hit och den plate, hvarpå de uppställts, är icke så Aördelaktig, som kunnat önskas. Detta borde visserligen icke inverka ofördelaktigt på juryn, hvilken eger att fästa afseende blott vid sjelfva utställningsföremålens efter den stulna siI ner var författarinnan