Göteborgsposten – 12 juli 1873, sida 2

protokoll. från Utlandet. I Spanien sitta som bekant de radikala — åtmiastone de radikala enligt våra begrepp — vid maktens och ha tillfälle att visa sin utomordentliga regeringsförmåga. Man skulle tycka, att desse män, hvilka så länge och så mycket fört på läpparne fraser om folkets utsugning, folkets förtryck nu borde framför allt lägga sig vinning om sådan sparsamhet med statens medel, att någon utsugning ej längre kom i fråga. Men. det viear sig här, såsom så ofta är fallet, att klyftan mellan fras och verklighet är ofantlig, ty de maktegande spanske radikale tyckas icke det ringaste bry sig om att inskränka utgifterna, utan behandla staten ännu mer än förut som en mjölkko och främja i hög grad gunstlingsystemet. Man bar sålunda tillerkänt Martos, Echagaray och Becerra en pension af 7,500 fres för hvarde ra, derför att de varit ministrar i ett par månader, och Gud må veta, att de under denna tid utfört sköna bedrifter! Man skulle verkligen kunna tro, att myndigheterna i Barcelona och deras anhängare kommit från förståndet; detär åtminstone svårt att på annat sätt förklara de underrättelser, som irgå från den olyckliga staden, en lefvando bild at Paris under Kommunens dagar. Man tager fortfarande kyrkorna från den katoloka gudstjensten och begagnar dem till de skändligaste bacchanalier. I dessa dagar kom turen till den beliga Ammonicas kyrka, hvilken federalisterna bemäktigat sig för att använda till en klubb. Kyrkan invigdes till sin nya bestämmelse medelst ett supgille, hvari myndigheterna deltogo i sällskap med skökor. På altaret hade maa uppstält republikens byst, och vid sidan af denna tvenne helgonstatyer med jakobinermössa på hufvudet och pipa i munnen. Tre federalister, hvilka iklädt sig prestdrägt, utdelade den Åfederativa nattvarden, som utgjordes af metvurstskifvor, hvilka de närvarande mottogo, i det de under löjliga åtbörder knäböjde kring altarringen. Efter metvurstfatet bars kring ett krus med rhum, och derefter kom den tredje med en serviett, hvarmed han under de otroligaste grimacer aftorkade munnen på dem som druckit. Medan denna scen uppfördes, underhöllo artilleriets musikkår och orgeln omvexlande den glada församlingea. Den militära musikkåren blåste patriotiska sånger, under det på orgeln spelades gemena visor. Det kan väl icke gerna vara annorlunda i ett isådant land som Spanien, hvilket t. ex. nu räknar bland sina ministrar läkaren Junner y Capdevila, en ytterlig radikal, om hvilken följande sanningsenliga anekdot anföres: Våren 1869 diskuterade man inom de grundlagsstiftande cortes frågan om trosfriheten. Junner, som valts i Barcelona, hade väckt detta förslag: Hvarje spanior och hvarje i Spanien bosatt utländing har rätt och frihet att bekänna sig till hvilken religion som helst eller till alls ingen religion. I sin motivering af detta förslag utvecklade Junner den krassaste materialism, och sedan han i oanständiga ordalag ordat om jungfru Marias mysterium, slöt han med den förklaring, att Gud och lungsot äro menniskoslägtets värsta fiender. Detta tal väckte det största uppseende, och man anstälde en offentlig försoningsfest, i hvilken många deltogo, derför att sådana ord uttalats inom den spanska representationen. Intrycket var så starkt, att Castelar några dagar derefter måste i sitt och sitt partis namn protestera mot de åsigter Junner uttalat. Nu vill det icke desto mindre synas som att framåtskridandet under de få tilländalupna åren varit så stort, att Junner y Capdevila representerar demoderataåsigterna i venstern, eftersom man särskilt utsökt honom till att taga plats inom den från cortesmajoriteten valda försonings-ministören. Det hette häromdagen ofsicielt från Madrid, att carlistchefen Saballs blifvit slagen och sått sitt band sprängdt. Nu berättas från carlistisk källa. att tvärtom Saballs slagit regeringsgeneralen Tejada. Carlisterna blokera strängt Vich i Katalonien.