Göteborgsposten – 12 juli 1873, sida 1

7 vacker sormiddag inlöoper nemlnigen till ångbåtskommissionären på platsen ett, naturligtvis understucket, telegram af följande lydelse: N. N. (ångbåtens namn) anländer klockan tolf. Anordna salut. Kunglig person ombord. N. N. (befälhafvarens namn). Som en löpeld flög denna nyhet omkring den lilla staden. Ingen kunde misstänka något skämt i en så vigtig fråga, man brydde endast sina hjernor med funderingar öfver hvilken kunglig person, som ångbåten skulle medföra . . . Kungen? Omöjligt, han vistades ju vid det laget högt uppe i ultima Thule. Drottningen? Åh nej, hon skulle resa på jernvägen det visste man så bestämdt. Någon af prinsarne? Nej, gudbevars, deras marschruta hade man mycket väl reda på, enkedrottningen hvilar ut efter jubileet i lugnet på Rosendal och prinsessan andas salt heltoluft på Fridhem ...-. Hvem kunde det väl då vara? Ett ljust hufvud fick då en ännu ljusare ids: det är bestämdt engelska prinsen, prins Arthur! Ja, naturligtvis, det var klart det, Åoh, så förtjusande, läspade damerna, prins Arthur, drottning Victorias näst yngste son, nyss tjugo år fylld, ah, oh, åh! Klockan var tio, då telegrammet anlände. Klockan elfva var hela samhället gripet af en feberaktig oro, som vid treqvart på tolf-tiden nästan öfvergått till yrsel. Nere vid ångbåtsbryggan posterade stadens båda nattväktare i sin enkla men prydliga galauniform: blått kläde och blanka knappar. Stadens högsta styresman, som vuxit ur sin uniform, stoltserade rak och ståtlig i svarta kläder, hvit halsduk och hvita bandskar, då och då kastande sneda blickar på sin gamle antagonist, en annan af stadens honoratiores, som likaledes partrullerade der nere, i full uniform och med vedermälet af kungliga majestäts nåd i solskenet glittrande på bröstet. Bevars så den der har spökat ut sig, tänkte han i sitt sinne, spekulerar han månne på en py orden... Strumpebandsorden kanske, hi hi hi, den skulle just passa honom, strumpebandet och toffeln hm, för att inte tala om nattmössan ... Emellertid hade stranden så småningom fyllts af en brokig och sorlande menniskoskara. Blå, gula, gröna, röda och gredelina luftiga sommartoiletter viftade fram och tillbaka på bryggan, nyfikenheten och längtan stodo afmålade i allas ansigten, tittade fram i groparne från den at helsa och lefnadslust strålande ungmöns rosiga kind lika väl som ur skrynklorna på den at storm och vind skamsilade nolbåttens brunstekta fysionomi. Nu signalerades ångbåtens ankomst. En darrning af väntan och oro gick igenom folkhopen. Den myndige i svarta fracken läste ännu en gång igenom sitt helsningstal: Vour Royal Highness, I am very glad to see you... Pang! nu smällde första skottet från ångbåten. Pong! Der svarade man från stranden, näsdukar viftade, ett hip hurrah! ljöd genom luften, vågorna fräste omkring ångsjöhästens bog och en pepperkaksmadam ramlade i sjön af lutter förtjusniog ... Hundradetals ögon voro från stranden riktade mot ångbåtens akterdäck der likväl ingenting märkvärdigt kunde upptäckas... ingen glittrande uniform ... ingen vajande fjäderbuske, inga ordnar, inga band! Men halt! Der på fördäck alldeles vid den ena kanonen står ju en högväxt personlighet iförd en uniform, hvari den röda färgen spelar en hufvudroll. Rödt, det är ju engelsmännens lif-färg, lefve prinsen, hip, hurra, hip hip, hurrah hurra! hip hip hip, hurrah hurrah hurrah! .... Men, hvad går det åt kaptenen på ångbåten? Se hur han anfäktar sig på kommandobryggan, vänder ut och in på ögonen och knyter näfven åt hurrabasarne på stranden... Tyst, nu hör man, hvad han säger? IIvad EM det här för ett sörbaskadt spektakel. Drifver ni med oss era landkrabbor eller hvad betyder allt det här. — Iså kors, vi hurra för prinsen ... — Prinsen! Hvilken prins, här finns f-n i min lilla galjon ingen prins ombord ...s — Rå, än den långe der med de röda snörena, han på fördäcket der. Och telegrammet sedan!— Han på sördäcket? Det ä norske generalens jägare och något telegram känner jag inte till... Nu komma tungorna åter i gång för att förklara det oförklarliga, men under tiden har den norske jägaren till sin stora förvåning vid landstigningsbryggan blifvit helsad med ett långt tal på engelska, som han besvarar med ett muntert: Undskyld, er De bleven gal, min Kjere! hvilket åter kommer den förbluffade talaren att starrbliga på prinsen på ett sätt, som verkligen kunde göra frågan berättigad... Vi känna icke om man sedermera lyckats upptäcka upphofemannen till dådet. Men ännu kokar man i den goda staden af raseri, då saken omnämnes, ett raseri, hvars glöd måhända icke hela fruntimmersveckans stundande nederbörd skall kunna utsläcka .. Det förljudes att den duperade festtalarens enda tröst lär vara: Gudskelof och tack, att jag åtminstone inte hade sträckt upp mig i uniform som — — — den narren iDen berömde konstnären, vargpappan och eldätaren, den starke mannen till den beryktade Simonetta, F. C. W. Schenström, lyckliggör sedan något år sitt sädernesland Danmark med sin agråabla pråsence. En af dagarne i veckan skulle han ge en overordentlig skjön och beundringsverdig föreställning på torget i Svendborg. I slutet af affischen till denna konstnjutning utbrister konstET z RR or IT 3