Göteborgsposten – 12 juli 1873, sida 1

2 — ningskrig ligger för de krigförande, hvilka trygga sitta vid skrifbordet, något särdeles lockande (och spalttyllande); men under tiden ökas upphetsningen, ty de krigförande måste bjuda öfver hvarandra, det är klart. Den enklaste åtgärden vore, och derhän går det väl till slut, att då svenska och danska regeringarne icke kunna blifva eniga om den rätta tolkningen af Öresundstraktatens första och tredje momenter i Art. III, så hänskjutes tvistefrågan till någon ekiljedomares afgörande. Tvistefrägan är lyckligtvis icke alls politisk: den berör ett intresse, ett spekulationeföretag af små dimensioner. Klart är emellertid, att de finnas som skola anse dot särdeles bra, om Sverige och Danmark komma i lufven på hvarandra, och om Sverige förhindras. att Åepela törsta fiolen i Skandinavien. Ni känner naturligtvis till den permanenta tafvelutställningen i konstföreningens lokal vid Kungsträdgården; men ni känner ej till en annan äfven permanent tafvelutställning här, och jag tror icke att den i någon tidning blifvit omnämnd. Nästan hvarje dag året om, då det icke är regnväder, förekommer på nordöstra sidan af Norrbro på planen vid nedgången till Strömpaterren dels en samling gipsarbeten, dels några taflor i olja utställda till försäljning. Dessa äro visserligen icke uttörda af någon mästare eller framstående konstnär, då utställdes de ej der; men de äro i alla fall så väl målade och med så mycken smak, att de slå an åtminstone på dem, för hvilka en tafla at de erkända och uppburna konstnärerna icke skulle vara en förvärtbar egendom. Af den omständigheten att efter flera eller färre dagars förlopp en tafla utställes, slutar sig dertill att åtgången är tillfredsställande; det medgitves ock med en viss belätenhet af det fruntimmer, som sköter fördäljningen. De köpas företrädesvis Åat herrskaper från landsorten, upplyste fruntimret, och jag tror bestämdt, att dessa taflor taga sig ganska väl ut i ettlitet vackert förmak. Hvem som målar dessa taflor får hon ej uppgilva, och när konstnären icke signerar dem, således ej gör anspråk på ryktbarhet, har ingen rättighet så veta hvem han är. Men så mycket undfaller henne, ty lite meddelsam vill hon också vara, att han sett bättre dagar, att han börjat med att måla för sitt nöje, att motgångarne sedan kommit, och att dat som förr var hans nöje nu blifvit ett försörjningsmedel tör honom och hans familj. En flitig målare är ban och allmänheten uppmuntrar hans flit. Det är nu på sjette året som han haft sin utställning vid Norrbro, ingen konkurrerar med honom der, och fruntimret, som har ven i banko om dagen, när hon står der, är äfven belåten. Hr X. har gjort en godtköpsresa till Wien och hemkommit sur från hutvudet till fotaojellet. Kortfattad som alltid eägor han: Åutställningen vittnar om hänsynslöshet, brist på förutseende, ordning och anordningsförmågar. Han hade väntat sig en verldsutställning så ordnad som t. ex. Lejas bezar här, men i vida större skala, naturligivis. I den svenska utställningen sakunade han allt det som han vil:e so der och fick i stället se det som han ej kunde fördraga. Han bade inqvarterats tillhopa med tre reskamrater i ett kyslo, nirmare himlen än jorden, han hade sått en säng, smal som en låda, och en madrass, hård som en bräda. Han hade till middag fått en liten bit kött och en gräslig porsion grönsallat, rysligt sur — syran medförde han hit — et vin, son var bara vatten — ja, det var rent at otörlätligt att under en verldsutställnivg allt var dyrt, dåligt och träkig, och sådant bråk och spring sedan, och sådan trängsel, utan hänsyn ull person. Hos Blanch i Wien var allt tro gånger så dyrt som hos Blanch i Kuagsträdgården. IIvarfore reste jag till Wien? frågar X. och kastar bistra blickar på oss. Nu vistas han på sitt sommarnöje, står på ca kal berghäll i solbaddet och metar al l busbehof. För öfrigt ligger han djupt inao i lotskriget och betydligt ond derötver, ut Nordpolssköld, som Nordenskiöld numsra benämnes, brådskade med att låta höra at sig. Om hau dröjt ett par veckor till, så hade m: stoff förekommit till några sträfva artiklar riktade mot sjöministern såsom icke varande fackman. Med natt-tåget om fredag afresa de svenska statsråden till Kristiania för ait derifrån landvägen begitva sig till Turondhjem. De ha icke förr kunnat atresa härifrån emedan den t. f. regeringen varit ötvorhkopad af göromål, och de nödgas nu begagna den bosvärligaste vägen till kröningsorten. Göran. Göteborg den 12 juli 1873.