Göteborgsposten – 11 juli 1873, sida 2

kan, tillställd orkebisköparne af Canterbury och Vork, hvilka häri ombedes att uppträda mot ritualisternas listiga propaganda. De båda erkebiskoparnos avar, hvilket nyligen offentliggjorts, är dock icke egnadt att ingifva höga föreställnivgar om dessa protestantiska prelaters energi. Erkebiskoparne beklaga och fördöma, såsom man kunde vänta, de bruk, öfver hvilka adressens undertecknare besvära sig; men hvad deras afskaffande beträffar, känna de ej något annat medel än den allmänna meningen. De råda medlemmarne af statskyrkan till att sjelfve vidtaga åtgärder mot de prester, som införa nya seder, i det de anmärka, att biskoparne icke ha något annat att härvid iakttaga, än att i hvarje ögonblick låta verkställa en rättslig undersökning för att få klarhet om, huruvida en prest gjort sig skyldig till en olaglighet eller icke. Det vill äfven synas, som att erkebiskoparne af York och Canterbury äro i sjelfva verket vida oroligare för otrons framsteg än för den katolska propagandan. De lemna derhän som en öppen tråga, huruvida de vidskepliga tendenser, öfver hvilka man klagar, äro farligare för nationens moralitet än religiös likgiltighet och otro. Times finner, att erkebiskoparne tillochmed visa en straffvärd likgiltighet, då de öfverlemna åt lekmän att bekämpa reformationens förklarade fiender. Citybladet delar ingalunda erkebiskoparnes tillit till alt anglikanismen skall afgå med segrenj genom den allmänna meningens bistånd. utan uppmanar de presterliga myndigheterna till att taga kraftigare mått och steg för att stanna de antiprotestantiska doktrinernas ström, hvilken hotar med att öfverhopa hela den af reformationen vunna terrängen. Fastän de 60,000 undertecknarne af adressen finna understöd inom pressen, bör man likväl icke göra sig några ötverdrifna föreställningar om resultaterna af det fälttåg, som de påbörjat. Den anglo-katolska propagandan, hvilken skall i sista instansen bli af fördel för den romerska katolicismen, låter sig icke hejdas af de beskyllningar, för hvilka den är föremål. Det är för öfrigt mycket lätt att förstå, att den katoleka kyrkans framsteg i England betraktas af de troende protestanterna såsom en verklig fara för de nationala institutionerna. Dessa institutioner, som Rom oafbrutet angripit och fördömt, äro nu utsatta för en stormlöpning at två millioner katoliker, hvilka satta Syllabus öfver Magna Charta och Act of Settlement. I slutet af 18:de århundradet fans det på sin höjd 30,000 katoliker i Eugland, nu är England deladt i tretton stilt, hvilka styras af en erkebiskop och tolf biskopar. De katolska kyrkornas och kapellens antal utgör 1,016, och 1,600 till 1,700 prester äro vid dem anställda. Den katolska kyrkan har dessutom under de sista 30 åren upprättat 16 hög:e undervisningsanstalter samt 400 borgareoch folkskolor, förutom 100 kloster af alla slag. I Skotland fins det ungefär en half million katoliker med 200 kyrkor af nästan lika många prester, I afseende på dessa siffror bör dock såväl England som Skotland afsende fästas dervid, att denna offentliga tillökning till stor del härleder sig från invandringen från Irland.