Göteborgsposten – 11 juli 1873, sida 2

ImCT big CHC tJ: Från Utlandet. Den religiösa frågan har i de flesta länder, såsom vi förut visat, bragt sinena i stark rörelse och oro. Detta är äfven förhållandet i England, der ganska sällsamma senomonor visa sig, enl. en korresp. från London som skrifver: De politiskt-religiösa frågorna, hvilka vålla så mycken oro på kontinenten, framträda i England på ett helt annat sätt än i Tyskland, Italien och Schweiz. I fastlandsstaterna har kampen mellan katolicismen oeh liberalismen antagit karakteren afen omedelbar förveckling mellan den romerska hierarkien och den borgerliga myndigheten. I England deremot undvika de borgerliga myndigheterna systematiskt hvarje sken af inblandning i de religiösa spörsmålen och låta samhället sjelf försvara sig emot den romerska kyrkans anspråk. Häraf töljer, att tvisten i England mellan dessa tvenne oförenliga makter snarare är social än politisk och derför mera allmän, ihållande och tillika förbittrad än i de länder, der regeringarne åtagit sig att försvara de grundsatser, som utdömts af den päfliga myndigbeten. Oaktadt det skenbara lugnet är England derför äfven för närvarande skådeplatsen för en kamp, hvilken är icke mindre allvarsam än den tvist, som ingriper så störande i Tysklands och Italiens förhällanden, ehuru dock med den skilnaden att de problemer, hvilka ständigt komma under förhandling inom kamrarne i Berlin och Rom, aldrig diskuteras i Westminsterpalatset (parlamentet). Debatten föres deremot i hvarje liten ort, der en katolsk andlig står gentemot en anglikansk clergyman eller en dissenterprest. Det allvarsammaste härvid är, att den anglikanska kyrkan förrådes af en stor del af sina egna tjenare och att den romerska propagandan fioner kraftiga och sluga bundsförvandter ibland dem, som med ed förpligtat sig att försvara de nio och tretio artiklarne. Det är nu höjdt öfver allt tvifvel, att ritualisterna, hvilka icke vilja utsätta sig för att dö af hunger genom att öppet skilja sig från den nationala kyrkan, hafva valt den sluga, men just icke redliga taktiken att undergräfva den religiösa byggnad, i hvilken de sjelfva hålla till, och det oaktadt njuta de ofta ganska betydande fördelar, som de ortodoxa anglikanerna skänkt sin kyrka i god tro till att legaterna skulle bli rätt använda. Detta beteende har naturligtvis väckt stor harm i de protestantiska kretsarne, och flere lekmän, som äro ifrige i tron, uttala sin förvåning öfver den likgiltighet, hvarmed statskyrkans biskopar låta sina underlydande predika läror och införa bruk, hvilka fullständigt strida mot de engelska reformatorernas grundsatser. Forntidens Tractarians, sådana män som Newman och Manning, voro åtminstone nog ärliga att erkänna, att deras nya ötvertygelse var alldeles oförenlig med den ed, som de aflagt till statskyrkan, och de nedlade derför oförtöfvadt sina funktioner för att öfvergå till katolicismen. De nuvarande ritualisterna göra sig icke sådana skrupler; de förklara högt, att man måste byta med reformationen, men de vilja likvål icke utträda ur den kyrka, som de föresatt sig att kullkasta; de fortfara med att vara anglikanska andlige, men införa bruk hvilka i högsta grad uppröra protestanterna, hvilkas själavård staten åt dem anförtrott. Den nhya ritualistiska skolan ursäktar detta tvetydiga I handlingesätt dermed, att det blott är fråga om att föra kyrkan tillbaka till den engelska katolicismens sanna traditioner, och denna katolicism skall, efter hvad de säga, vara mycket olik den romerska. Huru härmed än sig förhåller, äro de engelska protestanterna emellertid föga belåtna : med de förklaringar, genom hvilka ritualisterna söka att försvara införandet af messan, det katolska skriftermålet o. s. v., och för ungefär vå månader sedan blef en adress, underteck! nad af mer än 60,000 medlemmar af statskyr