Göteborgsposten – 7 juli 1873, sida 2

nga derå Varändge oJSSA 148nnseter. ——— Från Ullandet. En parlamentarisk förändring är under utförande i Frankrike, hvars regering, den man så hetsigt sökt att utmåla som en jesuitisk lekboll, nu våldsamt angripes af de ultramontana tidningarne. För dem, som kan med i någon mån oförvilladt öga iakttaga förhållandena, har det måst stå klart och tydligt, att ministören Broglie ingalunda vill låta sig föras i ledband af presterna, utan snarare ettersträtvar att intaga en sjelsständig position, allt under det att den med kraftig band håller den radikala-socialistiska yran inom vederbörliga gränsskäl. Denna oberoende ställning har den hittills icke kunnat ha, emedan den måst söka att vinna stöd af hela högern för att kunna hålla sig uppe gentemot de radikalas och moderat-republikanernas, Gambettas och Thiers förenade angrepp. Under dessa förhållanden har ministeren drifvits till att blunda för eller skenbart godkänna en och annan åtgärd i klerikal anda — och det är otvifvelaktigt att den känner sig häraf i hög grad besvärad samt vill begagna första bästa tillfälle för att komma ur detta beroende förhållande, som skadar dess inre ställning och försvagar ätven Frankrikes maktställning utåt, i det att landets fiender begagna ministörens svårigheter till att rubba. dess goda förhållande till Italien och skapa ett förbund mellan detta senare rike och Tyskland, hvars politiska ledare allt fortfarande anstränger sin själskraft för att söka minska Frankrikes styrka och dermed dess förmåga att utöfva något inflytande på makternas råd. Den franska regeringen, som måste trygga sig om majoriteten i nationalförsamlingen, söker sig af ofvannämnde anledning angeläget vara att för sig vinna äfven venstra centern, hvarigenom hon skall kunna vara sjelfständigare i sin hållning. Och tecken antyda, att hon verkligen är på god väg ett lyckas häri. Om man neml. följer franska regeringens ställning till nationalförsamlingen under de 6 veckor, som förflutit sedan Mac Mahons utnämning till republikens president, så skall man finna, att han haft den förmånen att se den i början mycket svaga och vacklande majoriteten stiga till en sådan styrka, att oppositionen är för ögonblicket inskränkt till de tvenne republikanska grupper, de moderata och den ra: dikala venstern, hvilka sällan kunna förfoga öfver mer än c:a 180 till 200 röster. Vid den första stora stormlöpning, som oppositionen försökte mot den nya regeringen d. 10 juni, i anledning af tidn. Corsaires undertryckande, segrade majoriteten med 74 rösters öfvervigt; af venstra centern hade omkring 40 medlemmar gått ötver på regeringens sida. Vid debatten om anklagelsen mot Ranc d. 19 juni segrade regeringen med 485 röster mot 137, i det hela venstra centern afhöll sig från att rösta. Några dagar derefter, d. 23 juni, utgjorde regeringsmajoriteten vid debatten om Leropers interpellation ang. de borgerliga bografningarne 161, och d. 27 juni, vid förfrågningen om giltigheten af den radikale deputeraden Turignys val, 201. Vens:ra centern består ännu som särskild partigrupp, men fastän den fortfarande fasthåller vid den konservativa republiken såsom en at hufvudpunkterna i sitt program, står den likväl regeringen betydligt närmare än oppositionen, Ett af partiets hufvudorganer, Journal des Debats, yttrade redan för längre tid sedan, att venstra centern kunde under vissa vilkor sluta sig till majoriteten, men att det var tvitvelaktigt, huruvida regeringen ville betala ett så högt pris, som det man fordrade. Regeringen har emellertid icke låtit det saknas tillmötesgående. Ett aytt bevis härpå är, att han ingått på venstra centerns förslag om att låta de bekanta konstitutionela lagförslagen, som utarbetadet af Thiers kort före hans afgång och framlades. i församlingen d 21 mij, men sedan regeringsskiftet lagts å sido, komma urder förhandling i kammaren. Det var dåvarande justitiemini