Göteborgsposten – 3 juli 1873, sida 2

sörde högt tal och snart räknade i städerna oerhörda skaror under sig, hvilka sammanblandade på ett sällsamt sätt politik och religion. Då nu kejsardömet föll och Frankrike skälfde af nesa och qval, kunde materialismen fira sitt jubileum i den politiskt-religiösa orgie, hvilken skall gå till efterverlden under namnet Kommunen. Kärnan af Frankrikes nation, landtbetolkningen, stod förfärad vid åsynen af dessa vilda saturnalier, i hvilkas offereldar wan ville förstöra verldshufvudstadens konstskatter, under det man bögt proklamerade alla hittillsvarande samhällsbands upplösning. Allmogen vände sig med afsky från dessa taflor och sökte i sin Gudsåkallan religionens tröst och fäderneslandets räddning. Frankrike är ett katolskt land och dess befolkning obildad. Massorna strömmade derför till templen och kastade sig i skaror ned för helgonbilderna. Denna stämning var det katolska presterskapet ej sent att begagna för sina ändamål. Likasom de radikala sammanblandat på sitt sätt religion och politik, gjorde nu äfven presterna det. Vallfärder och andra kyrkliga demonstrationor anordnades, der bakom religionens täckelse doldes politiska planer; och detta dubbelspel pågår alit fortfarande i Frankrike. Adelt och naturligt i sin grund hos folket, Åexploiteras detta religiösa nit af de ultramontana iör deras ändamål. Så berättas det, att vid en procession i Paray-le-Monial S:t Peters staty burits, belagd med kedjor om fötterna, för att framställa fången i Vaticanen. Evligt en annan uppgift utdelades till de valltärdande halm, som kommit omedelbart från det fängelse, der den italienske Antichrist håller den ofelbare martyren fången. Mot dessa religiösa rörelser, begagrale af de klerikala, söka de radikala att, der de kunna, upphetsa sina anhängare. Så berättas det, att försök redan gjorts att skada jernvägstrafiken mellan Måcon och Paray-le-Monial, der personer upptagit telegratstolparne och lagt dem tvärs öfver jernvägsskenorna. På flera ställen hånas de genomfarande pilgrimstågen. Mellan dessa båda ytterligheter står regeringen, hvilken synbarligen sträfvar att framför allt söka förekomma någon sammanstötning mellan de olika partierna och derför gifvit sitt bifall till att vissa polisbestämmelser tillämpas angående borgerliga begrafningar t. ex. Då de radikala skyndade att vilja begagna dessa bestämmelser till demonstrationer i Lyon, lät prefekten Ducros der erinra om en kungörelse af 1853, enligt hvilken inga begrafningar få utan särskild tillåtelse besökas af mer än 300 personer. (En svensk tidning har efter någon tysk korresp. oriktigt sagt, att detta var ett nytt påfund af Ducrot för att kunna förfölja mera de liberala: Ducros har blott af förekommen anlednirg eriurat om kungörelsens tillvaro.) Huruvida regeringen skall kunna lyckas i sin afsigt att hindra en sammanstötning, medan hon söker att ordna landets för fattningsförhållanden i sin anda, det vill säga konservativt, är ovisst. De radikala sträfva i sin blindhet att störta henne, fastän den måste inse, att hennes fall skall bli ultramontanismens triumf. För att kunna motstå de radi kale måste hon göra en och annan ettergitt för de ultramontana; men huru länge skola de nöja sig med skådebröd? De visa sig redan högligen otåliga. Vi återkomma till en närmare redogörelse för dessa förhållanden, hvilka med hvarje dag mera tillrycka sig uppmärksamheten.