Göteborgsposten – 3 juli 1873, sida 2

rån Utlandet Att furst Bismarck skall helt och hållet upphöra med att tillhöra den preussiska regeringen, der han nu senast varit utrikesminister, och ensamt bibehålla den för öfrigt ganska maktpåliggande befattningen som tyska rikets kansler, synes nu vara en afgjord sak. Orsaken skall vara den, att fursten blifvit förbittrad öfver, att den preussiska ministeren icke velat solidariskt ätaga sig ansvaret för den olyckliga presslagen, utan sökt välta hela skulden öfver på honom allena. Med detta lagtörslag förhåller det sig, enligt en korresp. till Times, sålunda: Då det preussiska kabinettet inlemnade genom Bismarck förslaget och han der försvarade det, fann rådet detsamma genast så oantagligt, att det vägrade att inlemna det i riksdagen. Förbundsrådet började nu vidtaga några åndringar, och fiera tidningar, hvilka stå i förbindelse med furstens kabinett, gåfvo sina läsare hemlighetsfulla vinkar om, att det skulle, då saaningen kom i dagen, visa sig, att det illa sedda lagförslaget var ett verk af inrikesministern, grefve Eulenberg, och icke af utrikesministern, furst Bismarck. Andra tidningar, hvilka i allmänhetens ögon gälla för inrikesministerns organer, motsade deremot genast denna oberättigade anklagelse och förklarade, att förslaget härrörde från den berömde statsmannen, som tycktes lägga vigt uppå, att allmänheten trodde motsatsen. Denna pinsamma tvist varade länge och blottade åter den osämja, som faktiskt råder inom preussiska regeringen. Furst Bismarck skall äfven hafva råkat i kollision med preussiska finansministern Camphausen rörande den nya myntlagen. I denna bestämmes neml., att de särskilda tyska staterna till d. 1 januari 1876 skola indraga sina utelöpande papperssedlar, emedan derefter kejserliga tyska sedlar skola utgifvas. Baiern fordrade nu, att den preussiska nationalbanken skulle öfverflyttas till Tyskland, men härpå ville Camphausen ej ingå, under det Bismarck gillade planen. De andra preussiska ministrarne understödde Camphausen, och då Bismarck såg, att han ej kunde öfvertyga sina kamrater om riktigheten af sin åsigt, vädjade han i mycket pockande ordalag till premierministern, grefve Roon; men detta försök slog också fel. Til Neue freie Presse skrifves det från Mänchen, att Bismarcks missmodiga stämning framkallats deraf, att hans politik i de kyrkliga frågorna under senare tiden stött på motstånd i de allerhögsta kretsarne. Rikskansleren skall sålunda haft för afsigt att offontliggöra de rapporter, som han år 1870 under konciliet i Rom mottog från grefve Arnim, då sändebudet vid påfliga hotvet, uu i Paris, men grefve Arnim har protesterat mot detta offentliggörande, och kejsar Wilhelm skall hafva gifvit honom rätt. Såsom Bismarcks eltertöljare i preussiska utrikesministeriet nämnes understatssekreteraren derstädes, Balan, hvilken till att börja med skall bestrida befattnivgen under Bismarcks permission, som inom kort skall förvandlas till bestämdt afsked.