Göteborgsposten – 2 juli 1873, sida 2

som behöfves för prydandet af den påfliga taffeln. På hvarje särskild artikel är det kongl. vapnet med Kastiliens lejon och de bourbonska liljorna anbragt. Påfven ville å sin sida visa sin Åälskade dotter, den fromma Isabella, hvilken, såsom han säger, mycket skall varda förlåtet, huru högt hon står i hans gunst och huru mycket han ärar henne. Det skådespel, som han gaf henne på årsdagen af sin kröning, öfversteg enligt ögonvittnens berättelser all beskrifoing, fastän blott bälften af kyrkans inbjudna dignitärer dervid infunnit sig. Man säger, att de eminenser, hvilka gå i Vaticanen, förutom det oundvikliga sällskapet kardinalerna Patrize, Antonelli, Capalti, Bilio o. a., göra det icke af nöje, utan blott af fruktan, under det att de, som äro mindre räddhågade af sig, frigöra sig så ofta som möjligt från hofoch komparstjensten. Likväl måste anblicken af femton kardinaler i purpur och åtskilliga monsignori i violett, uppträdandet af hela det påtliga hofvet med dess medeltida bruk, af många framstående klerikala partihöfdingar o. s. v., hvilka uppställt sig kring påfvens tron i gallerioet Degli Arazi, hatt något imponerande för exsrottningen och vemodigt erinrat henne om de sköna dagarne i Aranjuez, hvilka tyvärr äro förbi. Det intressanta majestätet, don nya Niobe, inträdde med sina fyra döttrar och sin svit under det påfliga hofvets vördnadsfulla bugningar i salen och afhörde det tal, som påfven höll till den beryktade, oundviklige signore Aquaderni, hvilken för åttationde gången infunnit sig i Rom och öfverlemnade en summa at 200 blanka louisdorer, dem han samlat i Italiens olika städer. vEfter mottagningshögtidligheterna och talen inbjöd den hel. fadern sina höga gästor att göra en promenad med honom i de vaticanska trädgårdarne, der hans trädgårdsmästare beredt honom en af de omtyckta öfverraskningar som alltid ha något nytt för Pius IX: vägen var beströdd med blommor, festoner och guirlander öfverallt, blomstermattor, blomstertaflor — kortligen, ett riktigt blomsterregn, som aldrig ville taga slut, liksom tårarno hos den af rörelse upplösta Isabella. Med vaticanens och och dess trädgårdsmästares blommor täflade det salvelsesulla blomsterspråket från de Loyolas söner, som omgåfvo påfven. För Don Alfonsos räkning ha betydande summor skickats till Spanien, de carlistiska skarorna skola redan vara till stor del vunna, och det ögonblick är nära, då de skola utveckla Don Alfonsos banår. .Pius IX har åtminstone icke underlåtit att för det älskvärda och olyckliga exmajestästet uttrycka den önskan att få se Spanien snarast möjligt lugnt och återgifvet åt hennes ärorika dyasti. En dylik reklama var väl värd en resa till Rom, och Don Carlos som redan för längesedan icke i sina trognas ögon uppträdt nog kraftigt, må väl blåsa till återtåg.