Göteborgsposten – 1 juli 1873, sida 1

2—— ( s2d:?7 —66 — stan öfverallt. Skogsafverkningen var synbarligen mera lönande än jordbruket; men vida mera förödande än yxan var ellen i de stora skogarne: på ofantliga vidder hade all vegetation upphört, emedan elden gått fram? öfver skog och mark, och högligen nedslående var ej blott anblicken af sjeltva förödelsen utan äfven att erfara, huru den med liknöjdhet bedömts af skjutsbönderna, emedan skogen hade så ringa värdet. Bristen på kommunikationsmedel var öfverallt påfallan-e. Vintertiden gick det väl an, men sedan snöoch isföret upphörde måste allt gods mellan Sundsvall och Östersund forslas på kärror, och man kan deraf lätt sluta sig till, hvad t. ex. flyttningen af landshöfding Bennichs hela bosättning till Östersund hade kostat. Icke ens de djerfvaste tänkarne tänkte sig då möjligheten af en jernväg emellan de begge nyesnämnde städerna, åtminstone icke förr än om hundra år, En Åkommunikationsled, medelet hvilken PVISOUH och gods något snabbare skulle kunna fortskafsas på sjöarne med ångfartyg, ansågs då som ett stort problem, på hvars lösning man funderade, och hvilket längre fram löstes med stora uppoftringar. Intill närmast belägna gästgifvaregården vid Östersund reser man nästan ständigt fastän långsawt uppåt, men derefter går det så mycket raskare utför till stranden af Jämtlands väldiga vattenbassio. Anblicken af den ståtliga Storsjön är herrlig och Östersunds läge är vackert; men man såg att det var en ung stad, som ännu icke kommit sig rätt före och som behöfde goda kommunikationsmedel. Landshöfdirg Bennich residerade i det etåtliga boställshuset i rum, hvilka till sitt kubikinnehåll öfverensstämde med alla sanitära fordringar, men icke med de klimatiska förhållandena under åtta månader af året. Han stod nu redo att mottaga alla krönipgssararne. Hertigen af Dalarne hade redan varit hans gäst och många andra kommo etter. Resan vidare från Östersund, till en del i färja öfver Storsjön, öfver Rödön med sin herrliga lofskogsvegetation var 1 hög grad angenäm. Alla vi mötte skulle nödvändigt helsa på och tala med riksdagsmannen (Nils Larsson) som var deras älskling, i flera gårdar bletvo vi inbjudna, fiogo i rikt mått pröfva den nordiska gästfriheten och uppburo välmenta förebråelser för vår tillbakahållenhet i ätande och drickande och för vår brådska att resa vidare. (Forts.)