Göteborgsposten – 1 juli 1873, sida 1

NUÖPPDUTSIAGaTCII de 1. ILIMDCTg, 39 äl, 24 Maj, DOÖSTOn. — Ur Ernst Kock, 21 år, på resa från Rio Janeiro. Reseminnen från Norge år 1860, Skizzer af Göran L Norska frågan hade d. 17 mars 1860 utkämpats hos Sveriges rikes ständer. Striden hade antagit stora proportioner, och skarpa ord hade vexlats både inom representationen och i tidningspressen. Alla, som i den striden hade tagit del, kände sig lättare till sinnet, när den var slutad, och sannolikt voro de flesta fullt öfvertygade om, att den norska frågan icke vidare skulle göras till föremål för svenska riksdagens behandling, i allt fall icke en gång till framkalla så häftiga strider. Några veckor senare blef det bekant, att konung Carl XV:s och drottning Lovisas kröning i Stockholms storkyrka skulle ske den 3 maj, och norska storthinget, derom underrättadt, valde en deputation af tolf storthingsmän, hvilka, anförda af prof. Schweigaard, skulla öfvervara kröningen. De rönte här ett vida vänligare mottagande än de hade väntat. Den stundom frispråkige Heland gjorde ingen hemlighet af, att man i Kristiania befarade, det den norska kröningsdeputationen skulle insulteras af Stockholms-pöbeln, men ingen af dem hade förmärkt några yttringar af ovilja. De lemnade Sveriges hufvudstad med en god stämning. Till d. 5 augusti, drottning Lovisas födelsedag, hade konungen utsatt D. M:s kröning i Throndbjems domkyrka, och för deltagande i den utsåg svenska riksdagen tolt deputerade, tre från hvarje riksstånd. Ridderskapets och adelns deputerade blefvo: grefve L. af Ugglas, frih. W. F. Tersmeden ocn kommendörkapt. Lilliehöök; presteståndets: teol. d:r Gumeelius, prof:na Lindgren och Sellander; borgarståndets: grosshandl:ne Schwan och Kock samt August Blanche; bondeståndets: v. talmannen Ola Svensson från Skåne, Matts Pehreson från Stockholms län och Erik Ersson från Gefleborgs län. Ehuru Nils Larsson i Tullus redan då åtojöt stort anseende inom bondeståndet och gerna skulle velat bli vald, enär han derigenom hade beredts tillfälle både att sammanträffa med sina talrika bekanta i Throndhbjem och att besöka sitt hem, erhöll ban dock icke det tillräckliga antalet röster, emedan han vid norska frågans behandling visat sig norsk-vänlig, hvilket betraktades inom bondeståndet såsom ett stort fel. Af dessa deputerade alreste de fleste från bufvudstaden med samma ångfartyg till Sundsvall; Nils Larsson och jag, som begge hade erhållit ledighet från riksdagen, begagnade äfven samma ånglartygslägenhet, den törre för att resa till sitt hem och jag för en resa i Norge. Sedan vi passerat Waxholm, meddelade Schwan vid middagsbordet ett af honom på morgonen inhändigadt telegram, hvari samtlige till Sundsvall ankommande riksdagsmän inbjödos på frukost, arrangerad af Sundsvallsbor, Åoch jag tror mig kunna garantera herrarne ett hjertligt mottagande och riklig sörplägning, tillade Schwan. Stämningen ombord var ganska liflig, tills vi kommo ut i öppen sjö och närmare Hålands-af, som Matts Pebrsson på sin rospiggsdialekt uttryckte sig. Akterdäcket blef då snart folktomt, hytterna iutogos och der grasserade sjösjukan svårliga; men när vi närmade oss Sundsvall och åter träffades på däcket, hade hvar och en blott haft en lindrig känning af illamående. Vid fartygets ankomst till Sundsvalls hamn saluterades och värdarne, som genast kommo ombord, inbjödo, adresserande sig till Schwan, samtlige resenärerna på middag — ty ankomsten hade genom storm och tjocka blifvit fördröjd. Middagen var i alla afseenden splendid; men då don långa raden af skålar började, aflägsnade sig Nils Larsson och jag, intogo våra åkdon och afreste för att icke på alla gästgifvaregårdarne, der vi förut med posten beställt skjuts, nödgas betala väntpenningar. Redan ombord på ångaren hade Nils Larsson inbjudit alla Throndhjomefararne, hvilka skulle resa förbi hans hem, att blitva hans gäster. Vägen från Sundsvall genom Medelpad och östra Jemtland till Östersund — 18 mil — går igenom många vackra trakter; vegetationen i dalsträckningarne var beuadransvärdt frodig, de stora byarne med sina talrika åbyggnader och sina med stängsel delade åkerskiften vittnade om, buru befolkningen successivt ökades, men icke åtrån efter vidgadt utrymme på odlingsområdet. Norrlandsallmogens böjelse för att uppföra stora boningshus, hvilka blott till en mindre del voro inredda, visade Big nä— ———5 — — Hon är ej hans dotter, uppr