Göteborgsposten – 28 juni 1873, sida 1

Hon börjar lata sig! — Midsommardagarne. —Stora ax. — Gräsenklingarne jämra sig! — Dyrt bränvinsbord. — Nya taflor på museum. — Minnen om Carl XV. — Stor medaljutdelning. — FTauste— En musikalisk Delphin. — Orkesterkonserterna. — Sista veckan! — Anekdot. Midsommarens herrliga, solbelysta dagar äro törbi, vi befinna oss återigen stadda på resan utlöre och solen, den lättingen, steg i dag på morgonen upp 3 minuter senare än i lördags .... Det är så sällan man får höra menskligheten tullt röjd, derföre har det varit riktigt angenämt att erfara de samstämmande uttryck af belåtenbet, hvarmed alla, somm under veckans senare hällt kommit i vår väg, uttalat sig ifråga om midsommardagarnes fröjder, vare sig att de hastigt förflygande, njutningsrika stunderna förflutit ute i vår triska skärgård eller på landsbygden uppåt jernvägen. Ingen har halt ledsamt: öfverallt, i Marstrand, på Särö, vid Jonsered, Lerum och Floda, alla andra ställen att förtiga, ha de solklara sommardagarne förlänat den nu i sin rikaste fägring prunkande naturen ett oemotständligt tjusdande behag, jagat bort molnen från alla pannor, kommit de unga att dansa at fröjd och do gamla att vid åsynen af deras glädje lefva upp i sina egna oförgätliga barndomsminnen. De friska, lifgifvande fläktarne från saltsjöns skalkaktigt fräsande böljor, den ljufliga balsamiska doften från löfoch barr-skogen, från de blomsterprydda salten och sommarvillornas rosenrabatter ha hos äfven den mest sup6blaserade statsbo, som förut grinat åt morgonkaffet och brummat öfver middagsmaten, framkallat en jätteaptit, som gått härjando fram öfver vår svenska landtbushållnings läckra produkter: smör, ost, filbunke och grönsaker valla slag. Som sagdt, ingen har haft ledsamt, icke en gång de, som fingo sig ett så opåräknadt kallbad i elfven, just som de skulle fara ot och roa sig på midsommardagen; de blefvo naturligtvis glada öfver att ha sluppit undan med hivet och det var ju alls icke ledsamt — det hade bestämdt varit ledsammare att gå till botten. Och så ha vi stadsbor med styrkta sinnen och glada minnen återgått till våra pligters Jufva mödor, ljutva, säga vi, ty vi lefva lyckligtvis i ett samhälle, der arbetet icke anses som ett tvång utan som ett nöje, och vi ha från landsbygden medfört det hugnesamma medvetandet, att, ifall godt bergningsväder inträffar, äfven år 1873 en riklig skörd skall kunna inbergas i fosterlandets lador och sagde tosterland eälunda tå erfara de välsignelserika verkningarne af ännu ett godt år. Från laudets åkerbrukande provinser ingå i allmänhet de mest gynnsamma underrättelser om årsväxleus tillstånd: öfrverallt rik gräsväxt och böljande rägfält. Ingenstädes torde väl ändå växtligheten vara till den grad öfverraskande som på ett ställe alldeles invid Göta ell, att döma af följande notis hos en ärad kollega: God växtlighet. Ett rågax, fullt 33, alnar långt, har i dag tagits från ett rägsält på Gullbergsvass i stadens närhet och förevi sats redaktioner. Rägen på nämnde falt har i allmänhet denna längd, men der finnas äfven ax, Bom uppnått en längd af ötver 4 alnar. Ax, e0om uppnått en lävgd af öfver 4 alnar?! Isanving, deta är en växtlighet som uj blott kan kallas god, utan till och med bäst. Utan tvitvel var det om sädane ax den glade skalden Dahlgren drömde, då han sjöng: Vore du ett ax Och en fågel jag, Flög jag tll dig strax