Göteborgsposten – 27 juni 1873, sida 2

inge gäckat de mot honom skickade trupper-J ma as manövrer. Genom några tal i klubbarne Sp yckades han vinna popularitet, och han blef till n gunstling hos Madrids kommunister, de s. De Tatransigentes (oförsonlige). Man började sv. rukta honom och sökte derför att vinna hobil om samt erbjöd honom befattningen Som gur Ira! ernör i Madrid, hvilken han skyndade att oci nottaga. Hans första proklamation, hållen i! nö an karmosinröd revolutionär färg, upprör nåsot innevånarne; men det gick honom på amma sätt som så många andra: då han väl vunnit till makten, blef han ordningens vän, kä och den forne friskarecheten betraktades som m det fastaste stödet för gatufridens bevarande, ut under det han slugt visste att fasthålla sin vänskapliga ställning till intransigentesDå Figueras föll genom en misslyckad intrig att tillrycka sig diktatorstyglarne och Pil y Margall blef ministerpresident, utsågo corLes Estevanez till krigsminister. Då han väl kommit till makten, greps den äregirige mannen, som gjort en så snabb och lysande karrier, sjelf af åtrå efter att komma ännu högre, och det påstås allmänt i Spanien, att han knöt de hemliga trådar, i hvilka han ville gripa för egen del diktaturen, då hans plaver i detta hänseende tillintetgjordes på ett för honom ytterst obehagligt sätt. General Socias, militärguvernör i Madrid under Figueras, väckte neml. d. 19 d:s inom cortes en interpellation mot den afundade och fruktade krigsministern. Han förklarade deri, att orsaken till att han tagit afsked från sin befattning varit den, att Estevanez inträdt i minis:ören, fastän han ej kunuat lemna något tillfredsställande svar på de mot honom gjorda beskyllningarne att hafva rymt från armån på Cuba. Jag var, sade Socias, på den tiden infanteriets direktör, och jag hade i denna egenskap ganska ofta tillsälle att få se hr Estevanez rygg. Jag har här hans biografi; om kammaren så vill, skall jag läsa upp den. Dessa ord inneburo en formlig anklagelse mot Estevanez för att hafva deserterat inför fiender. Beskyllningen väckte naturligtvis stor skandal: det var omöjligt att komma fram med en blodigare förolämpning i en spansk församling. Man väntade, att Estevanez skulle i ursinne rusa på anklagaren — men han afgaf ett matt svar, yttrande bl. a.: Jag var i min fulla rätt, då jag upphörde med att vara militär, och det bevisar endast, att jag antingen är en dålig officer eller också icke har kallelse för denna bana! Ifrån denna stund var Estevanez förlorad, och det var tydligt, att han måste afgå från befattningen som krigsminister. Det var denna händelse som Pi y Margall begagnade för att, understödd af Castelar och Cervera, rycka till sig det i cortesmajoritetens hand farliga prerogativet att utse sjelf ministrarne, hvilket ovilkorligen måste framkalla betänkliga slitningar och partiintriger. Vid ett enskilt möte af medlemmar af cortes-majoriteten (högern under det att intransigentes, minoriteten, bilda venstern) d. 21 d:s sade Margall, att republikens fiender konspirerade emot den, hvarför en kraftig politik måste följas, och för detta ändamål vore det nödvändigt att en utomordentlig maktbefogenhet gafs åt regeringen. Castelar understödde denna framställning. Då cortes senare på dagen sammanträdde till allmänt möte, tog Castelar och höll ett af dessa vältaliga föredrag, hvilka aldrig förfela sitt åsyftade intryck på en spansk församling. Han klagade öfver den barnsliga otålighet, som kallade honom för konservativ, derför att han ville motsätta sig utbrotten af massornas lidelser. Naturen hade icke gifvit honom förmågan att vara någon statsmakts kavaljer. Han fruktade icke för republikens störtande på grund af fienders stämplingar, utan då snarare genom republikanernas okloka handlingar. Han var emot alla våldsamma revolutioner och ville försvara ordningens sak, upprätthållen af en dertill bemyndigad regering. Han ville fortfarande försvara den fedegång ordningens bevarande (starkt bifall). — 3 I Derpå uppträdde Pi y Margall sjelf och sade, 3 att reaktionspartiet ville, i strid mot den se, I derativa republiken, upprätta en enhetsrepuba lik. hvarför han begärde, att ministeren måtte . sammansättas af män som vore eniga i afseende på den förra. — Nu föreslog Cervera ett förtroendevotum till Margall, till bevis hvarpå han skulle bemyndigas att sjelf fylla de tomrum, som kunde uppstå inom hans minister. Cortes antog med 184 röster emot 45 t, Men huru skola Iutransigentes upptaga udetta? och skola de väl flona sig stillatigande a, deri nu, då de ha mera makt ån d. 11 d:s ch då de grepo till vapen för att få sin del a —— förslaget, i trots af det motstånd som intrasia gentes-medlemmarne gjorde. iMan tror uu, att Margall, hvilken hite tills varit omgifven af en raivister, som framy kommit genom en kompromiss meilan de båda r, partier hvaraf cortes nu utgöras och består — i af fyra intransigentes och fyra moderata fede 1 ralister, skall bilda hela sin ministör af moderata i-äfederalister, ur cortes höger, som är majoriteten, le för att kunna med någon verkan möta de I båda fiender till det närvarande, hvilka slitas tt om den spanska samhällskroppen — carliet storna på ena sidan och kommunisterna eller id ö Intransigentes på den andra. I I Ls —— RA ar af ren mattighet fallit Sir Hugh begaf nn AA db om lm amn A rativa republiken, men önskade på samma