Göteborgsposten – 23 juni 1873, sida 2

(f. d. Alhambra) och Novilla, och inropådes p dessa för resp. 6000, 1200 och 1000 kannor. uj — Förlofoing har i dessa dagar eklaterats mellan polisintendenten Semmy Rubenson och m:ll Jeanette Leman, dotter till aflidne handl. Leman i Stockholm. — — vems Frän Utlandet. Furst Bismarck synes nu omsider ha tröttnat vid att bära den liberala mask, hvilken han under sista åren anlagt. Åtminstone uppträdde ban å tyska riksdagen d. 16 d:s på ett sätt, som visar att han i själ och hjerta fortfarande hyser samma ringaktande känsla i afseende på såväl press som folkrepresentation som någonsin under sina junkerdagar. Bismarck hade som bekant inlemnat hos förbundsrådet ett förslag till ny presslag, hvilket gjorde den senare helt och hället beroende af polisgodtycket; och väckte derför detta förslag allmän motvilja. Alldenstund riksdagen måste ofördröjligen slutas, emedan dess medlemmar, hvilka ej ha något arvode, tröttnat och flere gånger uteblifvit, så att förhandlingarne måste uppskjutas, hade regeringen afstätt från behandling af såväl denna presslag som en ny wilitärlag under denna session. Men eftersom riksdagens medlemmar likväl gerna ville göra något för pressen, hade dep. Windthorst från Meppen, regeringens bekante motståndare i kyrkofrågan, föreslagit, att man skulle låta den af Bismarck framlagda rikspresslagen vara tillsvidare och för närvarande antaga en nödpresslag, hvilken skulle innebålla afskaffandet af tidningarnes tvång att sätta kaution för sig och stämpelskatten. Windthorst anmärkte, att regeringens presslag var mycket olämplig och aldrig skulle bli antagen af riksdagen; man borde derför tillsvidare inskränka sig till att antaga hans provisoriska nödlag, hvilken afsåg att häfva några bördor, som tyngde hårdt på pressen. Bismarck. Den föreg. tal. menar, att presslagen är olämplig och aldrig skall erhålla regeringens samtycke. Detta sätt att döma om en sak kan jag med lätthet gengälda genom att säga, att tal. nödpresslag är olämplig och aldrig skall erhålla förbundsrådets bifall. I förlitande på afdelningarnes förut afgifna yttranden bar jag förmått H. M:t kejsaren att besluta riksdagens afslutande, i det jag trodde mig kunna försäkra honom, att icke allenast regeringens förslag, utan ej heller andra förslag, hvilka framgått at riksdagens eget initiativ, skulle kunna komma under behandling innevarande session. Jag vet ej, om H. M:ts beslut skulle blifvit detsamma, om jag i detta fall icke visat en så bestämd öfvertygelse; jag tror ej heller, att beslutet är oäterkalleligt (liflig oro inom kammaren). Presslagen behandlas f. n. af forbundsrådets justitieutskott och diskuteras måhända icke med den hast, som skulle skett, om riksdagen skulle sutit längre. Men jag beklagar, att andra lagförslag, hvilka i rätt tid framlagts at regeringen, icke kommit under behandling (ny oro och motsägelse). Ja, m. h., det har klagats öfver, att riksdagen skall sitta här i ytterligare 3 veckor af sommartiden, och dessa klagomål gjordes, då militärlagen redan 24 dagar förut blifvit framlagd. Det har derför måst såra H. M:t eller — om jag icke bör nåmna Majestätet — hans representant rikskanslerens känslor, att man icke egnar regeringens lagförslag samma uppmärksamhet och itver som andra lagar, hvilka just stå i strid mot de allierade regeringarnes åsigter. Lasker. Jag måste tillbakavisa den förebråelsen, att riksdagen skulle kunnat afgöra om flere lagar. Ännu i dag sakna vi lagen om den 14 milliarden, utan hvilken vi ej kunna afsluta budgetlagen. Flere af de vigtigaste lagförslagen ha vi mottagit först i slutet af maj. Så sent och i små droppar flyta regeringsförslagen till oss, att vi måste lormligen vänta på dem. Vi skulle för länge sedan kunnat sluta, om regeringens arbeten framlagts i regelbunden ordning. Vi måste nu söka att bli klara den 26:te, och likväl sakna vi ännu lagförslaget om pappersmyntet (hör). Under dessa omständigheter kan man icke förtänka oss, att vi begagna tiden till att behandla lagförslag, i hvilka der för ombytes skull är tal om folkets rättigheter (bravol), sedan vi i hela månader arbetat på finansiela förslag. Vi ha måst uppskjuta förhandlingarne i 4 till 5 dagar, emedan vi sakna stoff till arbete. Om vi begagnat denna ledighetstid till att diskutera militärlagen, skulle detta endast haft till följd, att motsatserna framträdt i all skärpa, utan att lagen blifvit färdig. Deremot kan det vara af gagn för förbundsrådet att lära känna den mening, som kammaren hyser ang. regeringens presslag. Enl. min tanke skall det knappast finnas 24 medlemmar, som skola rösta för den, och intet parti skall vara medbrottsligt i att antaga den. Förbundsrådet bör derför med tacksamhet mottaga vår diskussion. . Bismarck. Det har ej fallit mig in att vilja beskylla riksdagen för att icke i rätt tid ha behandlat lagförslagen. Jag påstår endast, att militärlagen inJemnats så tidigt, att den kunde behandlats af riksdagen. Ingen skall hellre kunna neka, att då man bär med ett slags deklamatorisk pathos frambåller de s.k. folkrättigheterna . . . (liflig protest från venstern). Ja, mina herrar, det är blott minnen från en förfluten tid (nej! nej!), som jag har rätt att kalla för deklamatoriska talesätt! (oro) Jag har lefvat länge nog i en tid, då en hvar, som ville för sig sjelf och sina politiska intressea ernå något, uppträdde som förkämpe för folkets rättigheter. Till folket höra vi alla, både ni och jag; jag har också min folkrätt, jag kan likaså väl kalla mig folkrepresentant som ni. Äfven H. M:t kejsaren tillhör tolket! (Stor oro) Dessa talesätt om tolkets rättigheter äro endast gamla traditioner och tendenser hos personer, som kalla sig liberala utan att vara det! (Stark rörelse i salen.) Jag undanbeder mig, m. h., att man för sig tager i anspråk folkets namn och undantager mig deritrån — — (liflig oro) — — ja, jag undanbeder mig det! Om I, m. h., oaktadt mina föregående förklaringar kännen behof af att diskutera presslagen, så mån I för all del icke tro, att vi hysa någon ängslan derför. Tvärtom, vi önska, att lagen må bli diskuterad med sakkunskap. Jag tror mig hafva framhållit ställningen utan lidelse och ömtålighet (åbå! nej!). Det ar ej min skuld, att debatten vid riksdagens slut erhållit karakteren af en principiel tvist (protest). Windthorst. Rikskansleren har varit häftigare, SN NFS DOE BEREORBMAM mm mm mio m— — — — —C—0 — — 2-1 än saken gitver rättighet till. Skola vi här afhälla . oss från hvarje yttrande om presslagen, så skulle 1det vara bäst alt genast stänga butiken (stor muntterhet). Regeringens lagförslag kan man omsjligen hinna med; genom nödpresslagen bör man åtminstone rpereda pressen en materiel lättnad. I Frankrike har inrikesministern Beul för kort tid sedan utfärdat ett presscirkulär, hvilket väckt det största uppseende inom sjelfva landet. Om man der kände de preussiTLAUnUOAÄnd cknua man nannaligan ha un.