Göteborgsposten – 18 juni 1873, sida 1

kunna rätt uppmärksammas och göras gällande — ä cQ SKSLSL la leli, Nn, 50 by ni, I Ä ta aternationella öfverenskommelsernas förbinande kraft. Så länge traktater ingås och s allt efter tillfälliga förhållandens kraf, länge kan man icke begära, att de särskilda staterna skola uppgifva sin rätt till jeltbestämmelse för att i rent ekonomiska tråsor underordna sig fordringar, hvilka, huru berättigade de än ur allmänt mensklig synpunkt må vara, likväl ofta måste synas betungande för det ena eller andra folket. Gällde det endast att stadga vissa gemensamma myntvalörer, att upphöja en bestämd ädel metall till gångbar värdemätare, kunde hindren måhända småningom öfvervinnas af en allmänt spridd insigt om förändringens nödvändighet i förening med en god vilja. Men endast den största kortsynthet kan anse detta vara tillräckligt. Sakens kärna ligger vida djupare än så, och svårigheterna yppa sig i fullt mått först då, när man från de lysande kosmopolitiska teorierna skrider till den praktiska tilllämpningen i det enskilda. En myntreform ingriper så mycket i en stats hela finansväsen, att de oundgängliga konseqvenserna endåst af den inre lagstiftningen, åtminstone under närvarande politiska förutsättningar. Sedelutgifningen och banklagarne t. ex. måste regleras i öfverensstämmelse med de ändrade myntförhållandena. Det torde derföre icke behöfvas en alltför längt drifven skepticism, för att trots de ofta upprepade myntkonserenserna vid verldsexpositioner och andra högtidliga tillfällen hysa allvarligt tvifvelsmål om möjligheten att nå det stora, i sjerran vinkande målet, innan tanken om ett slags europeisk, om icke universell statskonfederation tager synbar gestalt i verkliga och praktiska former. Vi beundra det upplyftande i drömmen om ett verldsrike men vi mäkta icke inse de grunder, på hvilka man nu kan hoppas drömmens snara fullbordan. Först när den tiden och stunden varder kommande, skola alla krig försvinna och med dem behofvet af stående härar, som försvara staternas gränser, och af vexelagenter, som i någon mån athjelpa de rådande myntolikheternas trassel och olägenheter. Men till dess torde det vara bäst att, stödjande sig på bestående fakta, sträfva efter en närmare tillslutning emellan do stater, som af nationella eller andra omständigheter äro hänvisade till inbördes umgänge och bistånd. Så har Tyskland i våra dagar gjort, så böra älven de nordiska länderna i sin mån göra. Den skandinaviska myntreformen är i detta afseende ett betydelsefullt framsteg. Vi säga med flit den skandinaviska, emedan öfverenskommelsen emellan Sverige och Danmark så väsentligt har inverkat på den norska myntlagstiftaingen, att skiljaktigheterna å ömse sidor kunna räknas för nöstan intet i jemförelse med den genomgående enheten. För Norge återstår nu föga annat egendomligt än saknaden af traktatsenliga garantier och vissa olikheter i präglingen, hvilka väl böra vara nog för att utplåna provinsmärket äfven härutinnan från den unga fristatens änne. Tyskland har dock i fråga om myntre. tormen ett högst betydande försteg framför oss deruti, att det eger gemensamma myndig -: heter, som kunna besluta om åtgärder, hvilka kräfvas för att betrygga de vidtagna allmänna bestämmelsernas verkliga tillämpning. Så har nyligen efter heta strider inom riksdagen och förbundsrådet blitvit bestämdt, att inga sedlar få utgifvas å mindre belopp än 100 mark. Hos oss tyckes man ännu icke hafva kommit till en stadgad öfvertygelse om motsvarande försigtighetsmått. Bäst vore onekligen, att äfven sådana saker gjordes till föremål för en gemensam skandinavisk lagstiftning. Men då detta tillsvidare lär vara förbundet med alltför stora omvägar, får man nöja sig dermed, att hvarje rike för sig tager de steg, som kunna befinnas nödvändiga. I Bankoutskottets betänkande N:o 6, som i riksdagens sista timme godkändes af de båda kamrarne, dock under flera ledamöters reservation deremot, att sedlar skulle få utgifvasläfven å en kronas valör, heter det visserligen (sid. 30): Den åsigten har uttalats, att sedlar icke kunde utgifvas ens på det belopp, som motsvarar det minsta guldmyntet, och ännu mindre på lägre belopp; och man har på den grund ansett, att, då minsta guldmyntet blifver tio kronor, sedlar åtminstone icke borde utgifvas å lägre valutor, än som motsvarade nämnda guldmynt. Denna invändning besvaras dock sålunda: Emellertid torde, utom den allmänna vanan och förkärleken för sedlar å små valörer med flera omständigheter, böra tagas : ArgEtande att till an härian och innan till