Göteborgsposten – 13 juni 1873, sida 1

Då hon trädde öfver tröskeln, uppgaf hon ett rop, som föranledde mrs Watchley att skynda efter henue; och lord Waldemar följde dem båda. Mr Darrel Moer satt beqvämt tillbakalutad i en soffa i det ögonblick då miss Floyd steg in, men han reste sig genast upp och fattade arftagerskans hand, hvilken han tryckte med en älskares värma. — Ni har således följt efter oss till hufvudstaden, Darral? sade lord Waldemar med en lätt nick. Jag väntade er förr hit. Hur är det med edra göromål i Lancashire? Åh, jag har inga andra göromål der än att se Carrington, mylord, svarade Moer. Han är nästan återställd från sin sjukdom, det vill säga krisen är förbi och haus läkare förklarar honom vara utan all fara, rättade Moer. Han satt i dag uppe för första gången på fjorton dagar. Han fordrar, utt jag skall förströ honom, och jag får sannolikt snart fara upp för att träffa honom igen. — Verkligen! sade lord Waldemar med ett hånfullt småleende. Ni och Carrington äro nutidens Damon och Pythias. Jag är förtjust öfrer att höra, att Carrington är så mycket bättre. Underligt att ej sjukdomen lemnat några spår efter sig på honom. Han såg rödblommig och frodig ut som vanligt, då jag i dag såg honom på Rotten-row, sittande på en frustande och yster häst, väckande beundran hos damerna och förtviflan hos herrarne. Han måste ha kommit några timmar före er till hufvudstaden — den stackars sjuklingen!