Göteborgsposten – 12 juni 1873, sida 2

Wiens säkerhetspolis nu ändtligen kan andas, sedan den haft mångdubbel tjenstgöring för att städse omgifva czaren. På alla gator och torg, der Alexander II visade sig, tycktes polisbetjenter dyka upp ur jorden, och hvar helst ezaren ämnade sig besattes terrängen genast af polis, som med oroliga och forskande blickar spejade omkring på allt och alla. Det var naturligtvis icke för någon rysk hand som czarens omgifning fruktade, ty han är älskad af sitt folk; men det oblidkeliga polackshatet är hans onde dämon, och under oroliga nätter visar sig för kejsaren skräckbilden af den hvita örnen, som skakar sin blodiga vinge. Monarkens öra tyckes under glädjefanfarerna endast höra knäppen på det mordvapen, som den polske attentatorn riktar emot honom. Den, som såg czaren, säger nämnda blad, inträda med allvarligt, nästan skyggt och dystert ansigtsuttryck i den stora hoflogen, som lemnar fri öfverblick öfver den lysande, festligt klädda publiken i vårt nya operahus; den som iakttog huru monarkens allvarsamma drag endast sällan klarnade och huru hans tankar dväljdes långt borta från all sång och klang der nere, han måste tro på en dämon, som förföljer den krönte mannens själ och häller oräkneliga malörtsdroppar i alla de glädjebägare som gästvänligt kredensas åt honom. Czaren eynes äfven hafva afböjt en mängd sestligheter, och hans uppehåll i Wien bildade ren stilla vecka, hvartill bidrog, att han led af gastrisk åkomma. Czaren, som tillbragte öfver 70 timmar på sin resa till Wien, uppehöll sig blott 1!, timma i verldsutställningens lokal, der han med brådskande hast genomlopp salarne och ej ens skulle brytt sig om alt se den imposanta rotundan, om icke kejsar Frans Josef ifrigt uppmanat honom till att bese den.