Göteborgsposten – 5 juni 1873, sida 1

ran och sedan fär berättelserna om det djupa intryck, som dessa föreställningar åstadkomma, utbasunade genom tidningspressen, hvartill flera af hufvudstadens tidningar, enkannerligen Aftonbladet, villigt låna sig. Senast har den Japanesiska ambassaden blifvit inbjuden att öfvervara ett af de större skådespelen i denna genre, för att se och beundra och, djupt gripna den pedagogiska hemligheten, i sitt aflägsna fäderuesland berätta, hvilken ojemförligt hög ståndpunkt Stockholms folkskoleväsen intager bland alla folk, slägten och tungomål. Det är denna sista uppvisning, som slutligen satt oss pennan i hand och framkallat några få enkla och såsom vi tro välgrundade reflektioner. oo Förstår man ej, att en god sak talar för sig sjelf; att der det finnes allvar i ett arbete, redlighet i ett sträfvande, der går arbetet framåt, der lyckas sträfvandena, der visar sig frukt i sinom tid — utan all ansträngning att synas, utan allt afseende på beröm eller tadel. Den man, offentlig eller enskild, som verkligen vill det rätta, lefver och verkar för detsamma, bryr sig temligen litet om, hvad som såges och dömes, isynnerher om deras utsagor och omdömen, som ingen domsrätt hafva. ÅTala med dina gerningar, är ett sannt och godt ordspråk, hvarefter en hvar redlig arbetare rättar sig. Det finnes hos honom ett medvetande, alltid ödmjukt och anspråkslöst, som i hvarje fall är honom en större belöning än de tillfälliga hugskotten af klander eller beröm, som oftast utsalla allt efter som personen i fråga vet att böja sig under den opinion, som blåser för stunden. Detta är sagdti allmänhet, men har sin tillämpning särskildt, der det är fråga om arbetet i folkskolans tjenst. Der har, om någonsin, skaldens ord sin tillämpning: hvad stort är, det sker tyst. Och folkskolans sak är en stor sak. På dess framgång beror folkens vara eller icke vara. Folkens religiositet, deras sedliga allvar, deras karakters utveckling åt ett godt häll, deras politiska kraft, deras medborgerliga värde skall i folkskolan vårdas och fostras. Detta sker och måste ske genom ett stilla, tyst, ihärdigt och förhoppningsfullt arbete. Här gäller hvad som säges om ett annat slags arbete: den är litet som planterar eller som vattnar, utan det är Gud, som växten gifver. Flärden och lyxen stå aldrig väl tillsammans med ett ärligt sträfvande för en god och sund sak. Den beholver ej dessa fäfänglighetens medel, den föraktar dem. Sa bör också folkskolan göra. Arbetande inom de lägre och lägsta lagren af samhällenas befolkning, har den att gifva folket ej glitterguld och lysande flarn, utan en vinst af kraftig märg i själ och kropp, som kan styrka och uppebålla den blifvande arbetaren uti den anspråkslösa ställning af möda och ansträngning, som han går till mötes. En annan sak, hvilken såsom ett korrolarium följer af detta resonnemang, är den omständighet, att barnen genom det här påpekade uppvisningsofoget erhålla en fullkomligt sket föreställning om sig sjeltva, att de ledas till inbillningar, som blifva vilseledande, och tankar, som alstra högmod och egenkärlek. Eller månne ej den naturliga böjelsen, som i sådant hänseende är menniskan meddfödd, skall draga dem bort från den ståndpunkt af undergifvenhet, ödmjukhet och lydnad, som höra till de ungas förnämligaste prydnader? När dessa skolbarn oupphörligen blifva tramhållna, rosade och berömda — mer eller mindre direkt —; när deras framsteg och skicklighet oupphörligen blifva stälda på exposition; när de oupphörligen framkallas att läsa, skrifva, räkna och exercera inför kommande och gående; då ej en gång hedniska främlingar från jordens avdra sida få slippa att utströ sina rökoffer för de stackars uppvisningstöremålen — skall ej detta hafva ett det menligaste inflytande på dessa barns sinne och framkalla och grundlägga sådana begrepp, som i en framtid kunna blitva ganska betänkliga faktorer uti de blifvande medborgarnes tänkeoch hanlingssätt. Ännu en omständighet synes i denna fråga vara att beakta. Genom det oup hörliga springet i dessa skolor — så ofta förnyadt som hr inspektorn påträffar någon, som vill följa honom — störes naturligtvis skolornas jemna gång och ordning, drages larjungarnes uppmärksamhet och eftertanka bort från hvad som i undervisningsväg förehafves, inträder en dissipation, som omöjligen kan rara nyttig hvarken för undervisningen eller för den disciplinära hållningen i skolan. Aunat är förhällandet i utlandet, der folkskolan har kommit till sin rätt. I England är det stundom omöjligt för en främling att få besöka en folkskola under der pågående undervisningsarbete. I Tyskland på många ställen riskerar den besökande att blifva utvisad, om han ej infinner sig försedd med inträdesdokument från ordföranden i skolans styrelse eller uti sko distriktets direktion. Ja, insändaren känner fall, då besökande främlingar tått nöja sig med det svar: Åvi hafva i dessa dagar, uader denna sista tid, haft så många besök, att ni nu ej kunna få tillträde; de mänga besöken äro ej nyttiga för skolan. Stannar ni, så få vi framdeles talas vid om saken. Att öfverstyrelsen eller de enskilda styrelserna för Stockholms folkskolor ej kommit att tänka i denna fråga någorlunda i öfverensstämmelse med de åsigter, som här ofvan blifvit uttalade, är förunderligt nog. Det kan dock förklaras under det antagande, att dessa styrelsers ledamöter, i öfrigt förträffliga män, dels ej hafva den pedagogiska insigt och det omdöme, som här äro bestämmande, dels äro i viss mån smickrade af det skimmer, som hvilar öfver deras skolväsen, och som de ej ogerna se framhållet såsom i sitt slag det förnämligaste uti hela vårt land. Med det ofvan anförda hafva vi ingalunda sagt, hvarken att Stockholms folkskolor äro dåliga, eller att deras inspektor ej är en man af rätt mycket förjenst. I förra hänseendet få vi dock säga, att dervarande skolor stå i ett visst förhållande till den centrala delen af det vidsträckta skolområdet, så att de svagaste punkterna äro skönjbara i områdets utkanter. Härtill vilja vi också lägga den iakttagelse, som kännare hafva gjort, att man nog mycket ser bort från det anspräkslösare, mindre bemärkta af skolans arbete, t. ex. ionanläsningen, och med förkärlek hångifver sig åt tolkskolans briljantare partier, ej så noga betänkande riktigheten af satsen: det ena skall du göra, det andra icke låta. Vi se emellertid utan atundsjuka blickar på denna vigtiga institution uti vår hufvudstad; men vi skulle beklaga, om den stilla mödan, det idoga arbetet, det flärdlösa sträfvandet skulle lemna rum för det granna och skenbara. Ifrån ett sådant falskt ljus kan ingen helsosam belysning strömma ut öfver landets folkskoleväsen i dess helhet. Göteborgs Musikförenings andra sommarkonsert i går afton å Lorensberg var besökt af en mycket talrik publik, för hvilken det angenäma väder, Bom var rådande, utan tvifvel ytterligare förhöjde njutniogen af kapellets utmärkta prestationer. För de besökandes heqvämlighet hade vid detta tilllälle en särdeles väle: änkt anordning vidtagits, i det nemligen åtskilliga smäbord med stolar voro placerade å swra gången framför musik paviljongen, Mekaniska Gymnastikbolaget i Götehoro har nn fört . 11. 22 ER oa