Göteborgsposten – 4 juni 1873, sida 1

tillfälle att han häri misstagit sig, ty miss Floyd vände häftigt ryggen åt sin bönfallande sällskapsdame, började trummma med fingrarne mot ett bord och på ett högst opassande sätt gnola på en melodi ur en populär opera. Lord Waldemar stod ett ögonblick tyst och orörlig af ren förvåming. Derefter reste han sig upp, såg högdraget på miss Floyd och yttrade i långsam ton: — Detta är den första med lågt sinnelag och vulgära vanor utrustade medlem af familjen Floyd jag någonein sett. Jag börjar tro, mrs Watchley, att det är stor synd, att ni ej lät denna Arlynska afkomling dö i barndomen. Besynnerligt att alla de omsorger ni under så mänga år slösat på henne, haft ett så ömkligt resultat. Med ett hånfullt småleende mot den unga damen rände han sig om och lemnade rummet. — Oh Hilda! utbrast mrs Watchley, då hon befann sig ensam med sin pupill, hvarföre kan ni ej lägga band på edert lynne? Ni borde visa er öm och kärleksfull mot lord Waldemar och småningom sökt vinna hans tillgifvenhet. Jag fruktar, att ni har beredt eder egen ruin. — Tyst! utropade miss Floyd. Ständigt skall jag få höra edra klagovisor. Ni borde ej förarga mig såsom ni gör. Om jag nu är störtad, så är det edert fel. Men jag är ej störtad. Farfar kan ej köra bort mig, såsom han gjorde med pappa, emedan jag är flicka och ej har någon, som kon taga vård om mig. Han kan ej förändra det faktum, att jag oundvikligen måste efterträda honom. Jag hoppas, att han ej skall låta mig vänta länge. Han är sextioåtta år gammal nu, och han bör väl ej lefva många