Göteborgsposten – 31 maj 1873, sida 5

sagt farväl till teatern och allmänheten, inropades han under ett så ohejdadt jubel, att ett motstycke dertill svårligen någonsin förekommit på k. teatern. Åter började ett regn af buketter och lagerkransar, åter måste tjenarne in för att uppsamla dem, och slutligen reste kungen och drottningen på sig i sin loge och kastade hvar sin busett ner till skådespelareveteranen, Det var början och slutet. Me: hvad ligger det icke emellan dessa två majdagar? Phister har under denna tid spelat ej mindre än 700 olika roller, ett antal som måhända ingen annan konstnär i verlden kan uppvisa maken till. Och så han spelat dem sedan! Sällan ett misstag, aldrig något omoget eller i konstnärligt utarbetande ofullbordadt. Hvad han åstadkom bar alltid snillets pregel och ej nog med detta, det var tillika resultatet af de ihärdigaste studier, af den iakttagelse och det arbete, som den sceniske konstnären minst af alla kan undvara, om hans framställning skall bli hel och falländad, men som ej beller för någon arnan äro så lönande och ge en så stor vinst som åt honom. Huru många af dessa lika snillrikt upptunna som i alla detaljer fint utarbetade figurer har han icke skapat! Det finnes, som man väl också har sig bekant, ett helt galleri af Phisters kostymbilder i åtskilliga reller och det är ej möjligt att se, att något af porträtterna är af samma person som ett annat. En sådan förmåga eger han att förändra sitt ansigtsuttryck i öfverensstämmelso med den figur, han framställer. Se denne ÅJeppo på berget, se alla dessa Holbergska och Heibergska gestalter, hvilka egentligen först genom honom blifvit helt och hållet det, som författaren tänkt! Men Phister har också i sällsynt grad varit i besittning af två för en skådespelare ovärderliga egenskaper: att kunna gripa fatt i det karakteristiska hos de figurer, han mötte ute i lifvet och sedan öfverföra deras egendomligheter i sin konst samt att i en storartad skala kunna kopiera verkligheten. Ett par små anekdoter skall bäst bevisa detta. Han skulle år 1833 spela soldaten Mikkel i Heibergs vådevill De danske i Paris. Det berättas, att han ej riktigt hade klart för sig, huru han skulle framställa denna roll, och att han just gick i sitt rum och grubblade derpå, då det plötsligt knackade på hans dörr. Han gick och öppnade. Der stod en uppassare, som skulle inbjuda hr Phister till ett parti Phombre hos hr2majoren, och då karlen hade tagit afeked med vanlig militäriek honnör, i det han förde högra handen till mössan och lade den andra på patronköket samt snurrade omkring på klacken, hade konstnären funnit, hvad han sökte. På detta lilla drag byggde han sin Mikkel och denne bief en af bans yppersta karakterer. År 1834 skulle Herolds Prå aux Cleres uppföras och Phister skulle deri spela italienaren Cantarellis roll. Han hade endast hört en enda italienare tala daaska, sångmästaren Siboni, men han kunde också tala så likt denne, att det var omöjligt att skilja mellan bådas röster. Han gick alltså till Siboni och bad om tillåtelse att få härma honom. Då denne fick höra Phisters märkvärdiga härmningsförmåga, blef han så förtjust deröfver, att han gerna beviljade tillåtelsen. Vid generalrepetitionen tilldrog sig för ötrigt ett lustigt uppträde. Två af de spelande, hvilka stodo inne på scenen, skulle afbrytas midt i deras samtal, derigenom att Cantarelli utropade: Tala ej så högt, ni förstör det hela. Då nu Phister bakom scenen ropade dessa ord med Sibonis stämma, trodde teaterns chef kammarherre Holstein, som nere på parketten öfvervar repetitionen, att Siboni försökte kalla några bårgstyriga till ordningen, hvarföre kammarherren reste sig från sin plats och skrek uppåt scenen: Hör på, deruppe, var stilla och stör icke repetitionen! Dock, det är ju icke dessa tillfälligheter, som gjort Phister till det, han har blifvit. Det är en förening af de mest sällsynta egenskaper och den outtröttligaste flit, och den förlust, som danska scenen lidit genom hans afträdande derifrån, kan aldrig e sättas. Paul Pry.