Göteborgsposten – 31 maj 1873, sida 5

7 109t AMD uppspårå den 101 T0lIIOn Dal Passande. Det fanns egentligen endast två af gossarne, som kunde ifrågakomma: August och Ludvig, och valet föll på den sistnämnde. Detta skedde ej derför att Ludvig förut uppträdt på scenen, som fallet var med August, hvilken visat en afgjord talang för deklamation genom sitt utförande af den lille Erling i Oehlenschlägers -IIakon Jarl; men Ludvig hade genom sina upptåg gjort sig bemärkt som en qvick pojke med godt hutvud och lifligt ingenium. Han skickades alltså i toaterns sångskola, som förestods af den dåvarande sångläraren Ludvig Zinck. Kan du sjunga?, frågade denne honom. h ja, det tror jag nog. eHvad kan du? Jag kar sjunga alla de operor, som gifvits på kungliga teatern. Nä, så låt oss då höra ett och annat. Och nu sjöng gossen med sin friska omfångsrika röst ett stycke ur Vattendragaren, i det han först sjöng första och derpå andra stämman till detta svåra sängstycke. Det var tusan till godt musikaliskt gry! menade Zinck och pröfvade gossen vidare samt förklarade honom deretter för fullt kompetent att sjunga bondgossens visa i -östgildet. Den unge Ludvig infann sig derför på repetitionerna, men här gick det ej fullt så bra. Gamle Thaarup, som var närvarande vid instuderandet, hörde honom sjunga visan, men var ej belåten dermed. På det för honom egendomliga salvelsefulla sättet yttrade han derföre en smula vresigt till Ludvig : 21 Ja, det är godt och väl, att du kan sjunga visan klart och tydligt, men det är icke nog med det, du får också spela en smula och inte stå stel som en gärde-gärdsstör. Det skulle nog komma sedan, menale gessen litet rädd, när spektakelaftonen väl vore inne, men på repetitionerna var han smått förlägen och kunde ej riktigt agera för de andras skull. På de andra repetitionerna gick det icke stort bättre; Thaarup blef surmulen, då han såg gossen stå och sjunga visan helt lugnt... men så kom ändtligen den stora aftonen. Det var en lördags afton, d. 14 maj 1819. Teatern var proppfull. Kung Frederik VI tronade i kungalogen och stycket började. I en af de första scenerna hör man på afstånd musik från de hemvändande soldaterna; bondfolk at alla åldrar och begge könen ila fram för att emottaga dem. Då nu Georg Zinck, som spelade gardisten Jacob, skulle in på scenen, bad Ludvig honom att få låna hans sabel. Zinck tog af sig sabeln och hängde den jemte det väldiga hvita bandoleret omkring halsen på gossen, så att hans stora Dyrendal släpade på golfvet efter denne. Nu trädde hela skaran ip på scenen och sedan kören sjungit sina strofer samt fadern, modern och gubben sina få rader, trädde Ludvig tram till rampen för att lägga för dondgossens åtta rader. Han såg präktig ut, som han nu stod der. Friskt och frimodigt sjöng han sin kuplett. Endnu kan jeg kun Ploven kjöre Og maa i Skolen gaa; Men Landssoldat det vil jeg viere Og Exercisen lere. Da skal en gang jeg Verget före Og under Frederiks Fane staa. I Freden skal jeg Ploven kjöre, I Fejde Danmarks Fjender slaa. Då han kom till den åttonde och sista versraden, drog han med stor möda sabeln ur skidan och sjöng med hänförelse den sista strofen upp till kungalogen. Det var den tiden ej brukligt, att man klappade händerna på teatern, innan kuogen hade gifvit sitt bifall tillkänna, men här måste etiketten vika för förtjurningen. Uppe på galleriet hördes plötsligt en basstämma utbrista: Det var da Pokkor til Dreng. Och i samma ögonblick genljöd den fullsatta salongen af en väldig bifallsstorm, som hotade med att aldrig sluta, då Georg Zinck tog den lille pysen upp på sin arm och kysste honom. Detta var början till ett konstnärslif, som nu är afslutadt. Sedan dess ha 54 år förflutit och det var åter en afton i maj för några dagar sedan. Åter var kungliga teaterns salong proppfull, ja, man hade redan en vecka förut uppköpt alla biljetter till dubbla och fyrdubbla priser, ty föreställningen gafs till förmån för en skådespelare, som hade tröjdat alla så ofta, att det var helt naturligt att man täflade om att få se honom den sista gången han uppträdde, och att få hedra honom på den dag, då han efter 54 års verksamhet sade farväl åt teatern och allmänheten. Hela Köpenhamns beau-monde hade stämt möte i salongen. De, som ej kunnat få plats på parketten, sutto på galleriet; men med måste man vara. Ridåen gick upp. Phister trädde in som Henrik i Holdergs Henrik og Pernille, och i samma ögenblick han visade sig på scenen, ljöd en bifallsstorm genom salongen, en storm som syntes aldrig vilja sluta. Handklappningarne ljödo som en åska, lefverop och buketter flögo genom huset. Ett sådant blomsterregn störtade ner ötver den firade konstnären, att två teatertjenare med stora korgar måste gå in och samla upp buketterna. Phister spelade Henrik och spelade klockare Link i Heibergs vådevill-monolog Ja! För hvarje gång man fick syn på ho