Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 25 maj 1873. Att i dag, efter de sista tjugufyra timmarnes stora händelser, tala om någonting annat än politik, är knappt tänkbart. Jag har icke haf tillfälle att personligen öfvervara någon af fredagens och lördagens märkvärdiga sancer i nationalförsamlingen, och jag beklagar det så mycket mera, som, efter hvad man säger, dessa möten i verkligt djupt dramatiskt intresse öfverträffat alla dem, som under många år egt rum, ej ens dem undantagna då folkmassan rusat in i representanternas sal och stiftat lag på sitt vis. Men tillåt mig istället att till att börja med utsäga min personliga uppfattning af dessa händelsers betydelse, äfven om den kanske icke öfverensstämmer med den, som kommer att i allmänhet göra sig gällande i Sverige. Den torde dock tillerkännas något värde, just derföre att den är, hvad de franska källornas opinion icks är, fullkomligt opartisk. Den nyss timade förändringen med den franska republikens regering är i mina ögon en obetingadt lycklig händelse. Tänkom oss la belle France såsom en patient, eom för två år sedan genomgick en förfärlig kris, hvilken satte dess lif på spel. Hon räddades från döden den gången genom sin starka natur och en kunnig och erfaren läkare, som icke drog i betänkande att använda de mest heroiska medel till dess räddning. Patienten har alltsedan dess befunnit sig i konvalescens, krafterna ha till en stor del återkommit, och allt som beböfts för ett fullkomligt återställande är lugn och en förståndig regime. Olyckligtvis är patienten af ett temperament, som för dess död icke kan förmå den till att hålla sig lugn; den har — hvad som är öförsvarligt at en dame i hennes ställning — allteftersom krafterna återkommit hängifvit sig åt små försök till samma extravaganser, som nyss hade bragt den till grafvens brädd, och det var troligt, att om detta lefverne fortsattes, så skulle ett recidiv återinträffa med konseqvenser, som efter all mensklig beräkning skulle leda till döden. Den gamle läkaren hyste, eller låtsade åtminstone, det fullständigaste lugn. Hans föreskrifna regime vore den rätta, det vore visserligen beklagligt att patienten inte visste bättre än att åter visa sig ha smak för vissa äfventyrliga orgier, men det kunde skada henne ännu mera om man motsatte sig hennes vilja, och för resten vore han ju alltid der för att i sista hand besvärja krisen, om den på nytt komme, med samma medel som förut och som då visat sig ofelbara. — I familjerådet gjorde sig olika meningar gällande. Några så af dess medlemmar delade den gamle läkarens optimism; andra — och dessa just deltagarne i de farliga utsväfningarne och som på samma gång trodde sig vinna mest på en sådan vändning att patienten öfverlemnade alla sina affärer åt dem att törvalta — understödde den nyssnämnda föreskrifna regimen, just i afsigt att framkalla en kris, i hvilken naturen (understödd af vissa qvacksaltverimedel) skulle hjelpa sig sjelf. Men andra slutligen, som uppriktigt önskade patientens fullständiga både fysiska och moraliska återställande och beklagade den släpphändt het, hvarmed den gamle läkaren lät de skad liga excesserna ske, hvilka icke voro anna äv lika många symptomer till de gamla far LL --——————ALL Ar