Göteborgsposten – 29 maj 1873, sida 2

— tiga panda, hon påminner mig om någon som är död — om min ende son, grefvinna. Likheten är verkligen förvånande. Jag skulle nästan kunna tro, att min sons ögon blickade på mig från denna flickas ansigte; men likheter ätven så påfallande som denna äro ej alldeles ovanliga. — Nej, de äro icke ovanliga, svarade grefvinnan med en lång suck, och i det en skugga öfverfor hennes drag. Jag har erfarit, att eder sköna sondotter skall inträda i societeten denna säsong. Liknar hon mycket eder son, sin far? frågade hon likgiltigt. Om så är, bör hon bli förtjust att finna en afbild af sig sjelf i denna unga främling. — Hon liknar ej sin far, min grefvinna, suckade lord Waldemar. Hon — hon liknar sin mor. Hela hans bittra hat uttryckte sig i dessa få ord. Han uttalade dem som en förbannelse, och en blixt af vrede lyste i hans ögon. — Ni tyckte ej om er sonhustru, kan jag märka, sade den ungerska grefvinnan. — Nej, jag hatade henne och hela hennes familj, svarade lorden häftigt. Jag ber om förlåtelse, grefvinna. Lady Thaxter skall förklara, hvarföre jag är så ömtålig rörande detta ämne, och jag ber er ännu en gång förlåta min häftighet. . Hans herrlighet dröjde qvar ännu en stund, och konversationen fick en, angenämare riktning. Slutligen tog han afsked, hvarefter lady Thaxter följde honom ut på trappan. — Ingen är så narraktig som en gammal förälskad