Göteborgsposten – 26 maj 1873, sida 1

otillfredsställande; men man väntade dock icke, att den grånade statsmannen skulle falla med detta förslag, som i sjelfva verket föreföll endast såsom en handpenning, som erbjöds för att möjliggöra vidare öfverenskommelser och som man i sin förlägenhet tillgrep för att åtminstone hafva något att erbjuda. . Om det är insigten derom, att han i allmänhet icke längre var vuxen situationen, som har komniit Thiers att draga sig tillbaka, eller om han särskildt uppställt författningsförslaget såsom ett program, med hvilket han ville stå eller falla, är svårt nog att säga. Tilläfventyrs hafva de senaste kompletteringsvalen, som till största delen utfallit i radikal anda, fört honom för långt ifrån representationens majoritet och gifvit honom aningen om en slitning, vid hvilken han icke vidare ville bära det redan nog tunga ansvaret. Att han pu skall draga sig helt och hållet undan från det politiska lifvet, ar dock icke gifvet. I hvarje fall kan han föra med sig det medvetande, att han gjort sig väl förtjent om sitt fädernesland, som utan honom kanske icke så elastiskt skulle hafva rest sig upp från den förnedring, som förödmjukelser och de vilda partilidelsernas kamp redan hade påtryckt detsamma. Det är en nog egendomlig tillfällighet, att i dag betalas 150 millioner på den femte milliarden af Frankrikes skuld till Tyskland. Om Mac Mahon i stället för Thiers efter kojsardömets fall blifvit republikens president, hade Frankrike kanske aldrig visat detta förvånande kraftprof. Måtto det franska folket icke få alltför mycken anledning att sörja deröfver, att den bepröfvade gamle statsmannen ej fick längre leda detsamma på försonlighetens och fredens väg. —