Göteborgsposten – 24 maj 1873, sida 1

1 Hndrå kammaren förekom, tvekade icke ur I Carl Anders Larsson att använda ein starka stämma i landtbrukets tjenst för ett upprifvande at 1869 års beslut, och i det syfte att ingen skatt å betssockertillverkningen skulle erläggas. Dot var enligt bans upptattning jordbrukarne, som sedo af denna skatt, ty fabrikanterna skulle betala så mycket mindre tör sjelfva råvaran. (Samma resonnomang kan naturligtvis äfven användas mot skatt å bränvinstillverkningen). Den förstnämnde talarens yrkande på afslag å hela beskattningsåtgärden skulle gerna understödts af hrr Lytkens, Granlund m. fl., men de insågo dock det oförsynta i ett sådant anspråk och förordade derföre utskottets förslag. Hr Lytkens hade emellertid mycket svårt för att qväfva sin misesbelåtenhet deröfver, att hr Tranchell i egenskap af disponent för Landskrona sockerbruk -med en högst förvånande uppriktighet — som hr Lytkens uttryckte sig — hade delgifvit först regeringen och sedan kammaren utbytet af betsockertillverkningen vid nämnde bruk, och ett så rättrådigt handlingssätt var påtagligen alls icke i hr Lytkens smak. Sedan de båda här ofvan nämnda reservanterna jemte d:r Dickson och hr Lundström fullständigt visat, att 7 d i tillverkningsskatt pr ctr råa betor alldeles icke vore för hög, blef resultatet af voteringen bifall till utskottets förslag, hvarigenom intill d. 1 juli 1876 tillverkningsskatten blir 1,40 fZ pr ctr råa betor. Tvifvel kan ändå uppstå om odlingen af betor, afsedd för sockertillverkning, blir fördelaktig högre upp i Sverige äa till gränsen af Kolmården och verkligt lönande annorstädes här i landet än i Skåne. Att sockerbetodlingen så högt uppe som i Mälaredalen icke slår väl ut och sannolikt snart kommer att upphöra, torde snart visa sig. Den 21 maj. Att förslaget om inlösen för statens räkning af Köping-Hultbolagets jernväg skulle falla vid gemensam omröstning, var hvarken svårt att förutse eller förutsäga. Men hvad som i dag inom riksdagen utgjort föremål för olika gissningar är ett yttrande i Handelstidningen för i går. Der meddelas nemligen i sammanhang med förutsägelsen om inlösningsförs agets tall, att i och med detsamma torde hr Werns statsrådsdagar vara räknada. Otvifvelaktigt är, att hr finansministern i likhet med K. M:ts öfriga rådgifvare lifligt intresserat sig för, att ifrågarande jernväg nu skulle inlösas af staten, men hvarföre just den törstnämndes statsrådsdagar skulle vara räknade, emedan inlösningsförslaget nu fallit, kan deremot ingen utgrunda, desto mindre som den kongliga propositionen icke är kontrasignerad af hr finansministern utan af hr civilministern. Den mystiska förutsägelsen tor: de således hvila på en, det må gerna erkän nas, grof obekantskap om till hvilket departement jernvägsärendena höra, och på okunnig het om hvilken departementschef som föredragit frågan inför K. M:t. Båda kamrarne hafva i dag valt deputerade för att representera svenska riksdagen vid Deras Majestäters kröning i Throndhjem. I Andra kammaren kan man säga, att hr Wijk blef enhälligt vald, och att frih. Fock blef den andre i ordningen föranleddes otvifvelaktig: deraf, att då äfven en Stockholmsrepresentant borde väljas, tilldelades förtroendet åt den som med så stor talang alltjemt förmått stå väl äfven hos landtmannapartiet. För öfrigt lärer ej så ringa menivgsskiljaktighet varit inom partiet rådande, då en inom detta så framstående man, som hr Jöns Rundbäck obestridligen är, dock icke omkring sin person kunde samla tillräckligt många röster, utan blef den fjerde i ordningen bland dem som ieke gingo in. Man tycktes icke ha behörigt reflekterat till att han, såsom Kirkesanger, tillhör en grupp, hvilken intager en framstående plats bland Norges politiska koryfeer, och att genom hr Rundbäcks val hade ett ypperligt tillfälle erbjudit sig till politisk profsjungning. Ödet fogade emellertid så, att till den femte deputeradeplatsen erhöllo hr Sven Nilsson i Österslöf och hr Nils Larsson i Tullus lika många röster, i anledning hvarat hr talmannen förklarade, att mellan dem skulle lottning ske. De utförde nu en liten tarce, som kan kallas Stolthet mot Stolthet eller ÅÅtrå mot Åtråv. Först uppträdde hr Sven och förklarade, att han ej ville underkasta sig lottning: derefter uppträdde hr Nils och sade detsamma. Talmannen erinrade, att de borde yttra sig bestämdare. IIr Ivar Månsson yrkade, att då ingen af de begge ville resa, så borde nytt val ske: hr Carlån menade, att någon annan kunde draga lotten i deras ställe. Hr Sven ansåg, att ingen kunde sätta hans namn under lottning och tillade några ord, hvilka genast så tolkades af hr Nils, att den förre afsagt sig törtroendet, hvilket han — hr Nils — deremot förklarade sig mottaga, enär han endast afstått från lottning. Då i kammaren efter denna förklaring hördes starka bravorop var hr Nils Larsson äfven med acklamation vald, och såsom god hushållare med statens medel — men också endast från denna synpunkt — bör hr Sven Nilsson vara nöjd att hr Nils Larsson kommer med, ty den förres reseräkning hade bestämdt slutat på tre gånger högre belopp än den senares. Då sedan fråga uppstod om val af suppleanter, begärdes den frågan på