Göteborgsposten – 21 maj 1873, sida 1

A H Från Riksdagen. Främst på kamrarnes föredragningslista för måndagen stod statsutskottets betänkande med anledning af K. M:ts proposition om anvisande af medel till inköp af Köping—Hults jernväg. Statsutskottet hade alstyrkt den k. propositionen, hvaremot reservationer blifvit anmalda at tio utsköttsledamoter från Första kammaren, af hvilka tvenne rr stih Fuuck och frih. v. Essen yrkat, att K M:ts proposition icke måtte för närvarande at riksdagen biiallas och de öfriga förenat sig i trih. Stjernblads med K. M:ts proposition i det närmaste ötverensstämmande förslag, a:t riksdagen, under vilkor att staten genom den bestämda lösningssummans erläggande varder lagligen frikallad från hvarje ytterligare kraf af eller ansvarsförbindelse till svenska aktiebolaget för jernväg emellan Köping och Hult eller dess borgenärer, af hvad slag eller under hvilken förevändning det vara må, mätte till K. M:ts disposition bevilja och till utgående under innevarande år å riksgäldskontoret anvisa en summa af sex millioner riksdaler att i mån af behof auväudas till inlösen för statens räkning från svenska aktiebolaget för jernväg mellan Köping och Hult at bolagets jernväg emellan Örebro och Köping, med sidobaror till Skebäcks och Arboga hamnar samt tillhörande fasta och lösa egendom enligt upprättade specifikaförteckningar. Den ganska lifliga diskussionen i Första kammaren angående denna fråga oppnades af statsrådet Bergström, som erinrade, att, ehuru staten i allmänhet förbehällit sig rätt att i sista hand granska de enskilda jernvägarnes taxor, här förelåge det undantagstall att med undantag af bandelen Arboga—Köping, der riksdagen törbehållit sig deuna rätt, bolaget egde att, om staten ej gillade dess taxor, få denna fråga i sista hand afgjord genom kompromiss. Hvilken väsentlig olägenhet för trafiken å statens banor skulle uppstå genom att denna sammanbindningsbana råkade i handerna på personer, som missbrukade denna bolagets rättighet, insåges lätt. Vidare framhölls nödvändigheten för staten att, sedan man en gång omfattat principen af statsbanors byggande, se till, att statsbanesystemet blefve nog vidsträckt för att dominera trafiken. Sasom exempel på, att denna sats i andra länder omfattades anfördes Preussens nyligen fattade beslut att bygga statsbanor för ett högst betydligt belopp. Den truktan man hyste, att ett bifall till K. M:is proposition skulle blitva prejudikat vore tullk mligt ogrundad. Detta förslag hade tillkommit under så exceptionella förhållanden, att det suarare kunde anses såsom ett af de undantag, hvilka bekräfta regelns giltighet. Frib. Ssjernblad anförde bland andra skäl för bifall till sin reservation, att denna bana berörde en hamn vid Malaren, och framhöll fördelarne i strategiskt och kommersielt hänseende. Frih. v. Essen anmärkte, att en fördelning af den föreslagna inköpssumman på banans längd visade en kostnad at omkring 941,000 rdr pr banmil, hvilket är mera än hvad statens banor kostat, ett förhållande, hvilket tyckes hänvisa på att affaren ej vore så fördelaktig. Vidare framhölls, att koncession blifvit begärd för en bana Walskog-Linde. I händelse denna koucession beviljades, skulie denna bana, som med sex tjerdingsvåg törkortade väglävgden, blitva en farlig konkurrent för den nu ifrå åvarande. Det hade visserligen på civilministerns anförande låtit, som om denna koncession ej skulle beviljas, men tal. betviflade att detta kunde grundlagsenligt ske. Åtminstone kunde man ej förmena bolaget att inköpa jorden och sedan anlägga bana. agon fara af den omnämnda i bolagets privilegium kunde tal. ej tanka sig, evär bolaget ej gerna kunde till annat bolag ölverlåta banan utan ait köparen linge ikläda sig nu gällande skyldigheter mot staten. Möjligen kuude en vid komma, då den nu iöreslagna aflaren kunde blifva till fördel för staten, men tills vidare ville tal. yrka bifall till frih. Funcks reservation. Hr Lesonancker ansåg det vara bestämd misshushållniag at staten att ej inköpa denna bana. Ett exempel på faran af att låta för många och långa bandelar förblifva i händerna på enskilda bolag hade man uti Frankrike, der de enskilda bolagens höga taxor förqvält all handel på orienten och tvungit varor med denna destination att söka sig andra vägar ån genom Frankrike samt atven förhindrat uppkomsten af en annars möjlig amerikansk transitöhandel via Frankrike. Statens lagliga rätt att bestämma de enskilda jernvägarnes taxor vore mera nominell och kunde ej utöfver en viss grad begagnas, men staten komme till samma rätts obegränsade utöfvande genom att ej låta några enskilda bolag besitia längre bausträckningar eller hutvunbanor, Hvad beträffade den af en talare anställda jemförelse mellan inköpspriset af denna bana, be aknadt pr mil, och anuläggningskostnaden för statens banor, så eriorade tal., ut de siffror trafikstyrelsen uppgitvit i senare fallet innefattade endast arbetskostnaden utan beräkning if räntor och rabattforluster, hvaremot, om dessa jemte audra kostnader toges med i beräkningen, priset pr banmil uppgiuge till 13-, 14a 1,500,000 rdr RR RR nn.