Göteborgsposten – 21 maj 1873, sida 1

———76—ä7——7—77————7 icke ogillade något af det väsendtliga i förslaget. Men å andra sidan kan väl sägas, att hr ecklesiastikministorn, oalsedt de personliga anfallen, som riktades mot honom. bör finna sig belåten med sakens utgång. Det är från de nästföregående riksdagarne väl bekant, att statsrådet Wennerberg icke står väl till boks i Första kammaren, der flera finnas, hvilka utan starkare pression skulle kunna förmås öfvertaga ecklesiastikportföljen. Att således just i denna kammare anloppet mot hr ecklesiastikministern skulle blifva häftigast och förslagets öde ovisst, antogs som otvifvelaktigt. Men sedan hr statsrådet redan vid första dagens sammanträde haft ordet och i ett glänsande föredrag, som räckte mer än en timma, skarpsinnigt och med kraftfull vältalighet hade försvarat sitt förslag och till vederläggning upptagit alla mot detsamma gjorda anmärkningar, — kan man säga, att stämningen mot honom högst väsendtligt förändrades och resultatet blef ock att hans, enligt hvad de sjelfve töreställde sig, farligaste motståndare, visserligen talade, och talade länge, men utan att åböras af mer än ett rioga antal ledamöter, ty flertalet retirerade till Sammanbindningsdanan, der de funno sig vida bättre, tills de inkallades för att votera. I Andra kammaren var det rektor Törnebladh, som anförde den föga manstarka oppositionen, obestridligen med stor dialektisk särdighet, stundom med en aplomb, som gaf föreställniagen om att sfall ecklesiastikportföljen blir ledig, så finnes en lämplig kandidat till densamma äfven i Andra kammaren. Hr Törnebladh begick emellertid samma fel, som många andra oerfarna talare göra sig skyldiga till. Han riktade allt för många, och följaktligen ett stort antal obetydliga anmärkningar mot det förslag han ville nedgöra, hvarföre de till äfventyrs vigtiga och välgrundade anmärkningarne bortskymdes af de många småttingarne —; men när så den lugne, anspråkslöse rektor Berggren lade sin ertarenhet och sin öfvertygelse i den motsatta vågskålen och flera andra i undervisningsväsendet äfven väl hemmastadde icke biträdde hr Törnebladh, så kunde man snart inse att äfven i Andra kammaren skulle hr ecklesiastikministerns förslag i dess väsendtligaste delar blifva godkändt. Otvifvelaktigt är att den vidlyftiga behandling, som förslaget undergick och de många olika åsigter, som derunder uttalades, måste blifva i mycket vägledande då hr ecklesiastikministern skall utarbeta den nya elementarskolelagen. Oppositionens mening var naturligtvis att befria statsrådet Wennerberg trån detta bestyr, äfven med visshet om att en ny ecklesiast kminister nu skulle behöft ett par år innan han kunde medhinna att tå sina organisationsgrunder färdiga — ty naturligtvis skulle han i sin tur bjuda på en ny matsedel. Derefter skulle riksdagen ånyo yttrat sig, och der de återstående, samt möjligen under tiden tillkomne nya, efter ecklesiaxtikportöljen trängtande skulle gjort sitt basta tör att rfva ned — och så om 5 a 6 år månenda hide en ny skollag emanerat. På dan unk ågan nu kommit kan en sådan I-g o ev ic åtmiastone vara täraig och o fi ues sen i son detalj tartva förbättring, så kon ju sei — ätteligen åästankommas. —? c 2