Göteborgsposten – 21 maj 1873, sida 1

pr mil. Man hade beräknat inkomsten af banan till 6 4, men äfven om man — och denna beräkning torde väl ingen påstå vara för hög — antoge endast 4 ja 3 4 inkomst, skulle det aock vara en för staten fördelaktig affär, då man besinnade, att detta vare en redan färdig och i framåtskridande stadd ana. Tal. erinrade derefter att statens sätt att behandla detta bolag ej varit så alldeles riktigt. Tal. hade vid flera tilltällen i England blifvit indragen i ytterst obehagliga diskussioner, der man förevitat regeringen dess sået att behandla bolaget. Tal. hade visserligen mvana, att förebråelserna gälde svenska riksdagen, men blifvit mött med det inkast att bolagets namn innehölle orden roya svwedish-. Banan hade tillkommit under förutsättning att bilda en länk mellan Stockholm och Göteborg och endast denna förutsättning hade gjort dess anläggande möjligt. Himen borde nu begagna tillfället att reparera sin begångna orättvisa. Etter att hafva egnadt ett ampelt erkännande ät gretve Rosen och de män, som på ett så utmärkt sätt upprätthållit detta bolag, slutade zalaren med att yrka bifall till K. M:ts propoSition. För bifall till utskottets förslag talade grefve Beck-Friis och för sin reservation uppträdde frih. Funck. I Andra kammaren stod äfven frågan om Köping-Hultbanans inlösen främst på föredragningslistan. Hr Gumaelius, som öppnade diskussionen med ett mycket vidlyfugt föredrag, fäste uppmärksamheten på vådan af, om denna mellanbana skulle komma i händerna på ett annat euskildt bolag, som kunde göra statens jernvägstrafik beroende af de vilkor, som det kunde komma att uphstalla. Tal, sökte derefter att visa, att både ortens och statens intressen kräfde att staten nu inlöste denna bana, hvars inlösen skulle blitva dyrare ju längre man dröjde dermed. Han underkastade vidare utskottets skäl en kritik och yrkade på ofvan anförda med många flere skäl bifall till frih Stjernblads reservation. Mot honom uppträdde grefve Posse med en erinran, att hr Gumeelius förut varit en bland de ifrigaste kämparne för, att staten icke alls skulle bygga några jernvägar, ehuru han nu icke tycktes hafva något emot att staten skulle köpa sådana. Tal. ansåg honom dock ej hatva lyckats bevisa, hvarför stalen skulle köpa denna bana. Det borde väl ej ske, for att en eller annan hyste farhågor, att olägenheter möjligen framdeles kunde uppstå. Staten borde icke inlåta sig i handelsspekulationer, och om denna proposition bifölles, skulle snart flere enskilda jernvägsbolag, som ville komma ifrån affären, också komma och vilja påtruga staten sina banor. Han yrkade derför bifall till utskottets hemställan, dock med ogillande af motiveringen. Frib. von Schulzenheim yttrade sig derefter ganska utförligt för bitall till frih. Stjerublads reservation. Han eriarade om, att banans byggande kostat något öfver 5 millioner, under det att bolagets skuld vore 10 millioner, men att banan nu ej kunde byggas under åtta millioner, hvadan staten gjorde stor vinst, då den sioge henne för 6 millioner. Innan bolagets obligationer kommit på ett par enskilda händer, som ansatte bolaget, hade det haft ett engelskt köpeanbud på 9 mill. rdr. Derefter framlade talaren en vidlyftig kostnadsberåkuing och påstod liksom den förste talaren, att banan vore den bäst bygda i Sverige med de minsta lutningar och kurvor. Bolaget, hvars direktion hade sitt säte i London, kallade sig Royal Swedish, och om det komme på obestånd skulle således ätven det sveuska namnets anseende lida derpå. Icke heller borde man låta afskräcka sig af andra belaradköpeaubud, ty der det ej vore skäl att antaga dem, borde man ha kurage att säga nej. För bitall till utskottets hemställan uppträdde sedan hr Jöns Rundbäck, som först erinrade om, att man icke visste hvilka som voro aktieegare. Vore de utlandske män, och banan komme i ett nytt utländskt bolags händer, så blefve förbållandet ej värre än förut. Vore de inlandske män, vore bolagets trångmål visserligen mora att bebjerta, men då måste man först veta det. Icke heller visste man, huru mycket obiigationer bolaget slappt ut, och om staten inköpte banan, kunde obligationsinnehafvarne på intet sätt betagas den i obligationerna åt dem utfåsta säkerheten i jeruvagen. Hvad det beträffade att ett nytt bolag skulle kunna bereda svårigheter för statens jeruvägar vid transitofarten öfver bolagets bana, så eriuraue han om, att det inre landet hade en annan utfartsväg i Nora-Karlskogabanan. Hvad byggnaden at banan anginge, så bade töregående besltiningsmån storklarat, att åtskilliga brvar måste ombyggas för att kunna bära dtatsjarnvägarnes lokomotiv, älvensom att ålskilliga andra 1orandringar måste göras. Att lutniugar och kurvor vore minlre, vore en följd af terrangförhällandena, som icke inge okrifvas på hygguadssättets räkning m. m. För bifall till den k propositionen talade vidare rr Car en, Johan Johansson och grefve hjörnsljerna ch forbitall till utskottets hemställan hrr P. Olsson, Ivarsson och L ss Olof Larsson. Flera talare aterstodo kl. 2 på middagen, hvarför trägan ej kan afsöras förrän i slutet af sammanträdet. — ——