Göteborgsposten – 20 maj 1873, sida 1

hade man anbringat en allt för mager fläskbit, för Första kammaren åtminstone, hoppades han. Hr Werner Ericson klandrade äfven skarpt utskottsbetänkandet, hr Åstrand gillade det icke heller, och det försvarades icke af någon annan stadsrepresentant än grefve Sparre. Hr P. Olsson hade varit med om att tillaga det, men ansåg ej behöfligt att förorda anrättningen. Att en hel skock dannemän egna utskottet och betänkandet sitt lof, behöfver ej sägas, men de och flera till skulle sannolikt talat mera, om ej tanken på den förestående börsbalen, till hvilken riksdagen in corpore inbjudits, manat dem, att sluta i tid, så att gästabudstvagningen kunde medhinnas. Att statsutskottets förslag antogs af Andra kammaren är redan för er bekant. Sedan frågan om grundskatterna och indelningsverket sålunda afgjorts, att landtmannapartiet samt hrr rustoch rotehållare anse sig hafva vunnit en stor seger, hvaremot allt tyder derhän, att endast det lilla kriget slutats, förekom i Andra kammaren en fråga, hvilken endast der kunde föranleda en sådan diskussion, som förhållandet blef. Landtmannapartiets honorarie chef hade motionerat, att riksdagen skulle utse en deputation för att på förut öfligt sätt deltaga i konungens och drottningens kröning i Throndhjem: statsutskottet hade dertill förordat bifall, töreslagit deputerades antal till sex från hvardera kammaren och reseanslaget till 900 rdr för hvardera samt 25 rdr om dagen under deras vistelse i Throndhjem. Vid ett förut hållet enskildt sammanträde med ledamöterna af Andra kammaren hade endast en motsatt sig grefve Posses motion, men hvad betydde väl det, då frågan kom i det skede, att man skulle, såsom riksdagsman Trolin från Sigtuna uttryckte sig i borgareståndet, Luttala sin mognade öfvertygelse inför Gud och eftorverlden. Erfarenheten hade redan gifvit vid handen, att äfven de folkombud, som med största skärpa uppträdt mot allt hvad kröning heterr, likväl visat sig sedan ytterst angelägna att få deltaga både i kröningen, i kröningsmåltider och kröningsbaler; men i afseende på resan till Thronhjem tedde ju den sig som en enkel räknefråga. 6 deputerade mot 180 kandidater, och det var ju naturligt, att de der intet hopp hade skulle ifrigast motsätta sig hela tillställningen. Så skedde ock i Andra kammaren förl. fredag. Nu hade man mycket mot resan och reseanslaget att säga. På hr Heggström hade det omåttliga anslagsbeloppet gjort ett sorgligt intryck, hr Lars Ersson hade törut aniydt, att deputerade icke skulle fortjena på resan, utan nöja sig med äran. Borgmästaren Clairfelt ansäg tillräckligt, att riksdagen här hade framfört sin lyckönskan till Deras Majestäters kröning, men skulle en deputation beslutas, borde arvodet bestämmas såsom för Andra kammarens ledamöter. Likvisst öfverträffade hr Gumeelius alla de andra afslagsmännen. Derföre att en svensk konstnär och en norsk född sångerska för sina svenska sympatier blifvit förolämpade i Kristiania af en hop slynglar, och dertöre att norska storthinget ej visat Sverige tillmötesgåonde, så ville han ej veta af någon kröningsleputation. Han gick till och med så långt i omtanka för deputerade, och i fruktan för norrmännens brutalitet, att han förmälde sig vara i0 mera tveksam om deputationen skulle afgå till Kristiania, ty, sade han, svenska riksdagens representanter finge ej resa med risk att blifva förolämpade. Det bebötver icke sägas, att några talare sökte visa, hvarföre den ifrågasatta deputatiopen borde utses, nemligen af grannlagenhetsskäl både mot Deras Majestäter och Norge. Resultatet af öfverläggningen, hvilken i iatet alseende hedrar Andra kammaren, och bevisar att en rå ton är rådande der, ofta anslagen till och med af personer, som göra anspråk på bildning, blef, att deputerade skola erhålla reseersättning i likhet med Andra kammarens ledamöter och 10 rdr i dagtraktamente. Då emellertid Första kammaren, naturligtvis utan diskussion bifallit statsutskottets framställning, kommer gemensam omröstning att anställas. Pere tt t— ——