Göteborgsposten – 17 maj 1873, sida 2

Från Utlandet. Telegrammerna från Rom bringa återigen oroande underrättelser om Pius IX:s helsotillstånd, hvilket väl nu kan med bestämdhet anses vara sådant, att hans död ej mera är en tids-, utan en dagsfråga. Man har icke heller byst någon synnerlig tro till, att den för en tid sedan inträdda bättringen skulle bli af någon varaktighet, och fastän påfven, då hans rekonvalescens begynte, var i stånd att lemna sängen och gifva audiens åt några personer, måste han likväl föra ett mera tillbakadraget lif, än som öfverensstämmer med hans böjelser och vanor. Pivs IX, som är dena äldste af Europas suveräner, fylde för några dagar sedan sitt 82:dra år, och man hade haft för afsigt att fira dagen med stor ståt; men man måste åter uppgifva denna plan, derför att läkarne på det bestämdaste uppreste sig emot, att h. helighet underkastades de ansträngningar, som de många audiensorna, skulle medföra. Det enda hopp, hvarpå Pius IX:s återställande nyligen bygts, tycktes knyta sig vid verkniogarne af en ändrad vistelseort, och den ogynnsamma våren har förhindrat påfven från att taga sin villegiatur och uppehålla sig på landet, i stället för inom Vaticanens fuktiga och dystra murar. Efter de senaste anfallen skall han helt säkert icke kunna tåla en flyttning. Visst är, att påfvens död öfverallt betraktas eom en nära förestående händelse, och valet af hans efterföljare har under lävgre tid varit en stående artikel i den främmande pressen. Memorial diplomatique, som ännu alltjemt har ord om sig för att mottaga meddelanden från Österrikes diplomatiska kretsar, innehäller följande uppsats: Så snart påfvestolen blir ledig, skola de främmande makterna helt säkert ansc det för sin främsta uppgift att träffa öfrerenskommelse om det ställe, der nästa konklav skall hållas. Man får ej glömma, att den verldsliga myndigheten icke skall vid nästa päfvedöme befinna sig hos kardinalkollegiet, utan att den italienska regeringen skall komma att bära det tunga ansvaret för stadens lugn, kardinalernas personliga säkerhet samt omröstningens oafhängighet och frihet. Den italienska regeringen skall sannolikt önska, att valet af kyrkans nya öfverhufvud försiggår i Vaticanen i Rom, om än, i betraktande af möjliga oroligheter, en annan italiensk stad skulle lämpa sig bättre derför: men om hofvet i Qririnalen fasthäller vid denna sin önskan, ha de andra makterna intet skäl att motsätta sig det. Som bekant ha vissa makter, innan en kandidat får det för tiaren nödiga antalet röster, rätt att förklara, att de icke vilja ha denne kandidat; detta är den s. k. exklusionsrätten. Hittills voro Frankrike, Spanien, Österrike och Portugal ensamma i besittning af denna rätt; men i den nu törestående konklaven skola äfven Preussen och Italien begagna sig af densamma. Man kan redan nu förutse, att makterna skola dela sig i tvenne grupper, hvilka ätven redan äro till en del bildade. Kabinetterna i Wien och Berlin skola gå tillsamman, emedan deras intressen äro gemensamma, Rysslaud skall med säkerhet sluta sig till dem, för så vidt det får ha en röst med för det katolska Polens skull. Det är ännn tvifvelaktigt. huruvida äfven de andra makterna, de keltiskt-latinska makterna, Frankrike, Italien, Spanien och Portugal, likaledes skola träffa en öfverenskommelse i atseende på påfvevalet, eller om icke Italien och Frankrike åtminstone skola föredraga att sluta sig till Österrike och Preussen. Huru härmed än må vara, kan man med säkerhet vänta, att alla dessa makter, både de katolska och de schismatiska, skola göra exklusionsrätten gällande i dess fulla utsträckning. Efter allt hvad