Göteborgsposten – 15 maj 1873, sida 1

Bref från Wien. (Till Red. af Göteborgs-Posten.) Wien den 7 maj. Liksom så många andra, har äfven den, som härmed börjar sin verldsutställningsbrefskrifning till Göteborgs-Posten, blifvit betydligt bedragen på tiden för sin hitkomst. Det skulle kanske hafva varit rättast, om man uppskjutit sin resa till midsommar eller ännu längre fram. Men efter jag nu verkligen är här, vill jag icke underlåta att infria det löfte jag gaf innan min afresa hemifrån, att vara Göteborgs-Postens korrespondent under utställningen, och ämnen för skildringar lärer jag väl icke sakna, fastän utställningen ännu icke på lång tid blir färdig. Hvad skulle jag göra här så tidigt? Det är det mycket vanliga utropet, man får höra från landsmännen, då de första gången infinna sig på utställningsplatsen och finna denna belamrad med packlårar och allt möjligt fbråte samt isynnerhet då de komma till svenska afdelningen, der man för närvarande ej ser annat än några tomma skåp, en och annan liten jernbit samt en hel mängd assistenter, som hjelpa hvarandra att ee på de tomma skåpen, vände på de små jernbitarne och i korus beklaga sig öfver, att icke utställningsartiklarne anlända. Det är blott en enda utställare, som för närvarande har något att visa på vår afdelning, och det är Rörstrands porslinsfabrik, hvars utställning nu, liksom i Köpenhamn förlidet år, tager sig godt ut och otvifvelaktigt blir en heder för Sverige. Att Gustafsbergs fabrik kommer att göra lika godt intryck, kan man vara förvissad om, men hittills har den fabriken ej hunnit med mer än att söka upp den ställning, på hvilken utställningsartiklarne en gång komma att stå. Artiklarne sjelfva ligga ännu i packlårarne, och dessa lårar befinna sig sannolikt på vägen mellan Stettin och Wien, en förskräckligt lång väg, att döma efter den tid, som åtgår för att få några varor deröfver och hit, kanske nästan så långt som från den ena ändan af Europa till den andra. Jag tror dock, att man ej bör vara allt för otålig, och har man ej allt för knappt om tid, så kan man nog nyttigt använda den, som förflyter innan utställningen blir färdig. Vill man se utställningen i fullständigt skick, gör man bäst uti att icke komma hit förrän i slutet af juni eller början af juli, men intresserar man sig för detaljstudier, kan ej bättre tillfälle dertill gifvas än just nu, då man ej öfverväldigas af de massor, hvilka sedermera komma att göra sådana studier ganska vanskliga. Det kan ju hända, att man har intresse för föremål, som icke omedelbart bero at utställningens kompletta skick och således ej lida af det ofullständiga, som nu väcker så mångas harm vid första anblicken af utställningsplatsen. I hvad fall som helst är bäst att taga saken kallt, alldeles som utställningskomitån i Sverige och som åtskilliga utställare, hvilka ej ännu skickat af sina saker. Hvad mången dock icke kunnat taga kallt, det är det svettbad han förskaffat sig för att springa och leta efter den svenska anvisningsbyrå, hvilken skulle här öppnas den 1 maj till hitkommande landsmäns tjenst. När jag anlände hit, hade jag under senare delen af resan kommit i sällskap med några svenska arbetare, hvilka hitsändts från flera firmor för att söka upp dessa firmors utställningsartiklar. Ingen enda af dessa arbetare förstod ett ord tyska, och jag begriper icke, huru de kunnat