Göteborgsposten – 13 maj 1873, sida 2

och sörst då afskjusa den afgörande projektilen, om ministören icke dessförinnan hade frivilligt dragit sig tillbaka. På grund af detta vacklande var spänningen naturligen ovanligt stor, då afgörandets dag ändtligen igår inföll, sedan man under de föregående dagarne ända till långt in på nätterna diskuterat hvarje särskild post i budgeten. Förhandlingarne började på förmiddagen. Bondevännerza körde genast upp med sitt gröfsta artilleri; det var alldeles icke fråga om tiraljöreld eller förpostfäktningar, man befann sig genast midtinne i slagtningens hetta, och man kämpade, isynnerhet på venstra sidan, med en hårdnackenhet, hvartill man förr knappast sett ett motstycke i den danska folkethingssalen. Denna hårdnackenhet är så egendomlig och ger en så träffande antydan om, huru mycket vi äfven i parlamentariskt hänseende börja att närma oss till de amerikanska förhållandena, att jag ej kan underlåta att här ge ett litet prof på den. I den scen, hvarom här är frågan, figurera två bondevänliga storheter, hvilka mina svenska läsare måhända icke ha äran att känna. Det är Folkethingets ordförande, Birkedommer Krabbe och representanten för den goda staden Slagelse samt redaktör för denna stads tidning, hr Tauber. Krabbe var för ett par år sedan en temligen obekant prokurator i Köpenbamn, hvars namn man blott en enda bång hade lagt märke till, nemligen då han gaf en politisk motståndare en örfil. Han uppträdde emellertid som politiker, slöt sig till vensterpartiet och blef invald i Folkethinget. Ilär uppdagade ledarne för bondevännerna plötsligt, att han kunde begagnas till thingets ordförande, och då de ju kunde försoga öfver det behösliga antalet röster för att genomdrifva denna plan, intog Krabbe en vacker dag ordförandeplatsen, on ple ts, på hvilken han i alla andra menniskors ögon passar ungefär lika bra som salig Mickel Räf skulle ha passat på lejonets tron, men som majoriteten inom Folkthinget anser honom vara fullt vuxen, emedan ban ständigt så filfigt och så behändigt vet att foga sig efter denna majoritets önskningar, och emedan det ju alltid är angenämt att se en af do sina vid styret. Den andre värdige venstermannen, hr Tauber, beklädde under åtskilliga år platsen som redaktionssekreterare vidBerlingske Tidende, men en dag ledsnade han vid denna eysselsättning, gjorde en omsadling och framstod som bondevän, hvilket naturligtvis inom kort tid inbringade honom en plats i riksdagen. Samtidigt upprättade han sin egen tidning i Slagelse och gjorde sig isynnerhet bemärkt genom en mycket beryktad strid med stadens affärsmän, Då dessa nemligen icke ville annonsera i hr Taubers tidnipg, på grund af dennes radikala tendenser, förklarade han öppet hela handelsståndet i Slagelse krig och upprättade för att konkurrera dermed en Manusakturoch Kolonial-förening, som väckte mycket löje, men till slut dog ut. Vid riksdagen uppträder han i allmänhet endast vid extraordinära tilllällen, sådane som det, hvarom nu är frågan. — Men låtom oss återvända till folkethingssörhandlingarno och den ofvan antydda scenen. Striden är alltså i full gång. Under förmiddagssammanträdet ha åtta medlemmar talat emot budgeten och endast två för dess antagande. Man har ett ögonblick afbrutit fientligheterna för att intaga middag, men återupptagit dem fram emot aftonen. Åter har en mängd röster höjts mot den olyckliga budgeten men nästan ingen för den. Då får Tauber ordet. I likhet med flera föregående bondevänligt sinnade talare uttalar han sin och folkets förtrytelse öfver att se regeringen sammansatt af män, hvilka äro skulden till Danmarks olyckor. Särskildt förklarar han, att Hall och Krieger (kultusoch finansministrarne) ha begagnat sig at Danmarks olycka till att inskränka dess frihet, säger rent ut, att Hall var orsaken till att Danmark förlorade Slesvig, och gör ett så hänsynslöst anfall mot de slesvigska embetsmännen, hvilka beskyllas för att vara Halls medbrottslingar, att både från sjelfva salen och åhörareläktaren starka hyssjningar ljuda. Kultusministern, som är närvavarande, besvarar detta anfall med den förklaring, att han tillbakavisar det Åmed känslan af det djupaste förakt, och för detta uttryck kallar thingets ordförande, som belt lugnt låtit Tauber tala, kultusministern till ordningen. Detta uppträde besvaras åter med starka hyssjningar från salen och åhörareläktaren, men tit. Krabbe uppenbarar sig då i all sin maktfullkomlighet, låter klockan ljuda och förklarar, att förhandlingarne skola afbrytas under en qvart och törst då åter upptagas, när åhörareläktaren blifvit utrymd. Flera af thingets medlemmar protestera emot en så oerhörd åtgärd, men mot det bondevänliga öfverbufvudets vilja finnes ingen appell, och Krabbe förklarar till och med, att han framdeles ämnar vidtaga samma mått och steg, då han anser dem nödvändiga, Detta tilldrog sig vid midnattstiden. Det segrande partiet känner sig stort, men dess glädje blir kort. Slaget fortsättes ännu halfannan timme och derpå öfvergår man till votering, då budgeten antages, med 61 röster mot 39. — Detta var det andra puniska kriget! Hurndant skall val AInfat hli nå dat tradja?