Göteborgsposten – 13 maj 1873, sida 2

fälligt utskott. Talmannen uttryckte såsom sin enskilda äsigt, att motionen måste remitteras till bankoutskottet, hvarpå vice talmannen, till beriktiganile af sitt yrkande om motioneus remitterande, forklarade, att hans mening varit, det sammansatta bankooch lagutskottet skulle komma att behandla motionen. Hvad beträffande motionens grundlagsenlighet, så hade verkligen, genom konveutioneus förkastande af norska storthinget, en bändelse inträffat, som gjorde frågaus upptagande upptagande i en ny torm berättigad. Hr Roman törklarade sig dela denna uppfattning. Hr Lytikens anmärkte mot br Larsson, att det ingenting betydde, till hvilket utskott en motionär yrkat remiss, då det vore kammaren allena, som häröfver beslutade. Herr C A4. Larsson vidböll och sökte ådagalägga riktigbeten af den åsigten, att den händelse, som inträffat, ingätt i frågan såsom en förutsedd kasus, och utan tvifvel bade en del af dem, som röstat för konventionen, gjort det endast under förutsättning af Norges bifali till den samma, och skulle numera säkerligen icke vilja vara med om en myntöfverenskommelse endast med Danmark. Med avledning häraf visade br P. Olsson från IIelsingborg, att den bände-se, som iuträffat, verkligen vore af den beskaffenbet, som funnes i grundlagen förutsatt. IIvad beträffar den olikhet i äsigter, som frågans förändrade ställning kunde hafva framkallat, så vore det ju allt skäl, att densamma nu finge, så vidt den förmådde, göra sig gällande. Hr Jöns Pehrsson ansåg, i likhet med hr OC. A. Larsson, att motionen på sin höjd kunde förvisas till ett tillfälligt utskott, hvarjemte han framhöll, att grannlagenheten mot Norge fordrade, att man undveke en åtgärd, sådan som den i motionen yrkade. Då nu träga uppstått, till hvilket utskott motionen borde hänvisas, yrkade tal. denna frågas bordläggande. IIr Gumålius yrkade motionens förvisande till bankoutskottet. Hr Hedin utvecklade betydelsen at den handelse, som i norska stortinget inträffat, och påpekade att, lika mycket som stortinget varit i sin goda rätt, vore svenska riksdagen i sin goda rätt att med anledning häraf vidtaga de åtgärder, den kunde finna för godt. Talmannen eriurade om innebållet af den utaf hr Jöns Pehrsson åsyttade S (58 Riksdagsordningen). Hr C. Ifvarsson ansåg remiss till bankoutskottet ej kunna törvägras, men ville ej yttra sig om, bur den af Jöns Pehrsson väckta frågan borde behandlas, då han ej sörs:ått, huruvida det varit dennes meniug att i namnda fråga afgifva bestämd motion eller icke. ilr C. A Larsson, som uu för tredje gången erhöll ordet, förfäktade ånyo sin åsigt, att frågan genom norska stortiugets uttalade veto förtallit samt begagnade dessutom tilllallet att utveckla sina t r om den efördelaktiga inver som konventionens antagande skulle utofva för alla dem, som hade skulder och utskylder att betala. Detta gat hr Sven Nilsson i Österslöt anledning att till sist önska, det de uppträdande tal:ne måtte ha till saken. Hr Rubenson bade uppfattat 58 S riksdagsordningen så, att fråga om ett måls hänvisning till utskott kunde, men ej ovilkorligen måste bordlaggas. Föröfrigt yrkade äfven denne talare remiss till bankoutskottet. iIr Jöns Pehrsson vidhöll sitt yrkande om bordlaggniog och förklarade öppet, att han dermed afsåg att fördröja frågans behandling så lävge, a:t dess slutliga atgörande skulle blifva en omöjlighet. Hr Gumeaelius, som i anledning häraf å nyo uppträdde, önskade, att, om bordläggning nu beslutades, hr JGUS Pehrssons afsigt dermed dock måtte göras om iutet; på grund hvaraf han anhöll hos talmannen, att, om så behöfdes, plenum för motionens remitterande måtte utsättas till måndagen före kröningshögtidligheternas börjande. IIr Jöns Rundbäck avsåg det vara nödvändigt, att innan remiss töresloges, erhålla officiel underrättelse, om den flera gånger åberopade händelsen i norska storthinget verkligen inträffat, och då han såg finansministern på ministerbänken, hoppades han af honom erhålla upplysning harom. Statsrådet Wern erhöll nu ordet och förklarade, att det tyvärr så förhölle sigt. Ialaren uppläste tvenne till honom ingångna telegram, hvilka tyvärr icke lemnade rum för någon ovisshet. IIvad motionen för detta storthingets beslut beträffade, förefunnes ännu ingen ledning för omdömet. Emellertid borde man ihägkomma, att det vore konventionen som blifvit förkastad, hvaremot frågorna om myntlagen och öfvergång till guldmyntfot voro lemnade öppna, för att företagas till afgörende först efter den norska kröningsdeputationens äterkomst till Kristiania.. Tal. begagnade tillfället att tillkännagifva, det K. M:t i föregående dagens konselj beslutit inleda diplomatiska uuderhandlingar med Danmark om afslutande af en separatkonvention (ett tillkännagitvande, som helsades med talrika bravorop) och hvilken konvention det sedan stode Norge öppet att biträda. Denna K. M:ts åtgärd måste anses ej blott berättigad, utan äfven nödvändig, då man ihågkomme, att meningen med konventionen ej blott varit att förena de tre nordiska länderna om ett gemensamt myntsystem, utan äfven att åvägabringa stadga i våra myntförhållanden. På grund häraf bade ej frågan kunnat stanna på sin närvarande ståndpunkt. Någon proposition komme emellertid ej från regeringen att afgifvas, på grund af den motion som blifvit väckt. Genom densamma, hvilken regeringen med stor tillfredsställelse förnummit, skulle frågans behandling gå snabbare, och talaren önskade det väckta förslaget all framgång. Diskussionen förklarades nu afslutad, och beslöts först med först med 127 röster mot 38, att motionen icke skulle bordläggas. Oaktadt denna utgång fordrade hr Jöns Pehrsson votering äfven om, huruvida cen skulle remitteras till bankoutskottet eller tillfälligt utskott, och blef det förra kamrarnes beslut med 123 röster mot 26.