Göteborgsposten – 13 maj 1873, sida 2

Underrättelserna från Rom om påfvens helsotillstånd antyda allt fortfarande, att den gamles lefnadssol är i snabbt nedgående, och personer, som i dagarne sett honom, säga, att han på ett halft år förändrats till oigenkännelighet. IIan har ej ens kunnat mottaga ledarne för det nya, af franska biskopar anordnade pilgrimståg, som för ett par dagar sedan kom till Rom. Sällsamt nog, skola påtvens sista lefnadsdagar betecknas af italienska parlamentets debatt om det af honom så afskydda förslaget om tillämpande äfven på romerska området af den för det öfriga Italien gällande lagen om de andliga korporationerna. Regeringen har, som bekant, ingått på den eftergisten, att ordensgeneralerna skulle få behålla sina hus i Rom eller åtminstone så stora lägenheter i desamma, som de kunna behöfva. Mot denna eftergift har oppositionen uppträdt. Då saken förevar d. 8 d:s inom dep. kammaren utvecklade utrikesministern Visconti Venosta den italienska regeringens politik i frågan, hvilken är på ett prisvärdt sätt moderat och klok. Han förklarade att, under det frågan om kyrkaos ställning till staten, i afseende på hvilken Italien hade full handlingsfribet, i det att regering och representation kunde ordna den saken efter eget skön, framträdde i alla länder och der gjorde sig gällande, reste sig frågan om påfvedömets ställning som politisk institution endast i Italien, och denna fråga skulle nu lösas. Ordensgeneralernas kyrkliga funktioner sammanhängde med pålvedömets allmänna funktion; man måste derför bevilja generalaterna de medel, som vore nödiga tör act upprätthålla deras förbindelser med den katolska verlden. Italien har bidragit till århundradets framsteg genom att göra slut på påfvens verldsliga makt, men det skulle utsätta denna stora sak för fara, om det gåfve sig utseende af att vilja angripa påfvedömets religiösa konstitution. Det klerikala partiet skulle naturligtvis då begagna hvarje rimlig förevänning till att uttala sig i de kränkta religiösa intressenas namn.