Göteborgsposten – 10 maj 1873, sida 2

pråk på den sedan 1841 inom Mehemed Alis ; der familj ärftliga v. konungstronen, har sedan han maj 1861 tått direkt artstöljd för sig och sina kyi ofterkommande, så att vid Ismail Paschas död hans son, den nu 21 årige Mehmed Tewfik git eller en af dennes bröder, följer honom. Sul-pel tanen och Höga Porten ha dertill gifvit sitt sullaste bifall, och saken är således i god ordom ning. ga! Hvarför skulle icke då saken kunna ordnas på samma sätt i sjeltva Turkiet, spörjer sultanen Abdul Aziz, som för öfrigt icke tår någon ro sör äldste sonen Jussufs mor, sultaninnan Valide, innan steget tagits. Hittills har dock ävnu ingen af de många ministrarne vågat påtaga sig ansvaret derför, emedan de befara, att gammalturkarne och de ortodoxa skulle uppresa sig deremot och tillochmed tillgripa väld. Genom experimentet i Egypten ville man dock pröfva moslems mening. Menflängre kunde hvarken Fuad Pascha eller Asli Pascha, de båda ansedde storvezirerna, förmås att gå. Men knappast hade den sonare tillslutit sina ögon, förrän det ryktet spred sig, att nu skulle det gå löst och en ny tronföljdsordning skapas. Essad Pascha, en sultanens och seraljens gunstling, hade under storviziren Mahmud Pascha blikvit krigsminister; men för att klifva upp till den högsta äreplatsen erbjöd han sig att uppfylla sultaninnan Valides lisliga önskan och förhjelpa hennes äldste son till tronföljden. Mahmed skyndade naturligtvis, för att icke sjelf bli undanträngd, att förflytta en så farlig rival till Mindre Asien och derofter sjelf ställa sig till sultanens förfogande för utförandet af dennes älsklingsplan. Fastän han icke ville öppet uppträda för saken, utan tvärtom lät genom den officiösa pressen vederlägga, att något var i görningen, vidtog han likväl en del förberedande åtgärder. Namih Pascha och Riza Pascha, de segaste anbängarne af den gammalturkiska sonioratsordningen, öfserhopades plötsligt med alla slags nädebevis, och man försökte på detta sätt att genom smicker få dem mildare stämda. Samtidigt uppdöko från alla håll och kanter nedsättande berättelser om Murad Effendi, men alla slags vackra historier om Yussuf Izzedins älskvärdhet. Då den senare tycktes vara tillräckligt förordad i folkots gunst och bevågenhet, blef han plötsligt Muschir (minister), deretter (hvilket var någonting i det osmaniska huset hittills alldeles oerhördt) öfverbesälhafvare ölver det kejserl. gardet samt garnisonen i Stambul, utnämndes d. 16 juni t. å. till krigsminister och fick vid sin sida som fackman Namik Pascha. Ahmed Muhtar, den af sultanen nyutsedde scheik ul Islam, hvilken bar att uttolka lagen, Koran, visade sig gynsamt stämd för saken och fann från presterlig ståndpunkt ingenting att deremot erinra. Den 25 juni i fjor skulle nu prinsen in optima forma utropas till tronföljare. Men annorlunda skedde. En bland folket utspridd petition med en massa underskrifter, stäld till sultanen och innehållande den begäran, att han skulle fortast möjligt förkunna den nya tronföljdsordningen, gjorde fiasco, den diplomatiska kåren varnade för de följder, som denna nya ordning kunde medföra, och stjerntydare bragte den dag, på hvilken Abdul An 11 år förut bestigit tronen, alldeles i mioskredit. Den högtidliga utrop: ningen uteblef, och Mahmud Pascha fick böta för planens misslyckande med sitt fall. Sedan dess tycktes frågan ha bortflyttats (rån dagordniogen. Yussuf Irzedin måste från sina höge statsembeten åter draga sig tillbaka i soraljens tystnad och lugn. Midhat Pascha, den nye storviziren, ville ej ha något latt skaffa med den farliga leken. Men planen är. ingalunda uppgifven, utan står nu som förut i första rummet och bestämmer alla sultanens beslut, för hvilken det ej är så vigtigt att finna en duglig man för sitt statsskepp som mera en medbjelpare med skickligare händer. Sjeltve Essad Pascha, för hvilken det kanske förut skuile lyckats, är nu ej mera rätte mannen. Sultanen, som blifvit skygg och misstrogen, vacklar hit och dit, inkallar och jagar bort den ene rådgifvaren efter den andre och — —— — — ten —U —Bs tmt 5 låter. statsangelägenheterna sköta sig sjelsva, ode allt under det att denna fråga om ett bättre ktt tronföljdsordnande håller vid lif en ännu vigits tigare reformsråga, ty införandet af en trononföljdsordning efter sultanens sinne skulle förr en eller senare draga efter sig upphäfvandet a! nen månggiltet och hela seraljskapet, hvilken re: för form kanske är Turkiets räddning. ved—— geFrån Frankrike skrifves, att Gambott-: A 66